DEBATT: Är du lönsam, gamle vän?

Frågan om den framtida välfärdens finansiering löses inte med ett enda Alexanderhugg. Snarare handlar det om prioriteringar och om att vidta åtgärder som först måste analyseras och diskuteras brett innan verkligheten hinner i kapp oss. Men också för att undvika legitimitetsproblem när förändringarna väl ska genomföras. I denna diskussion har pensionärerna en självklar plats.I debatten om den framtida välfärdens finansiering tecknas bilden av att medborgarnas efterfrågan på vård och omsorg ökar, medan möjligheterna att tillgodose önskemålen via traditionell skattefinansiering blir svårt eller rent av omöjligt. Ibland står det nya pensionssystemet modell för hur man ska hitta lösningar för att finansiera välfärden. Det vill säga något som innebär en grundförsäkring för alla och ovanpå detta avtals- och försäkringslösningar och på topp det extra man kan betala till sig själv. Medborgarna måste med andra ord ta ett större individuellt ansvar för den egna välfärden, även om många varken förstått eller accepterat detta ens när det gäller det nya pensionssystemet. Men visst, det finns även andra finansieringsmöjligheter. För det första måste vi få fler personer i arbete. Minst en halv miljon människor i yrkesaktiv ålder står i dag utanför arbetsmarknaden. Många äldre och pensionerade kan också göra en insats givet att regelsystemet på arbetsmarknaden görs mer flexibelt. Det borde för övrigt vara intressant att analysera pensionsåldern utifrån den danska modellen som innebär att förändringar i pensionsåldern är kopplad till medellivslängdens utveckling. Fler i arbete och fler arbetade timmar skulle mycket kraftfullt bidra till att sluta finansieringsgapet.För det andra måste genomströmningen vid våra läroanstalter snabbas upp och fler lärlings- och praktikplatser inrättas så att ungdomarna lättare får fotfäste på arbetsmarknaden. Ungdomarnas inträde i arbetslivet måste ske tidigare än i dag annars är risken att den så kallade avgiftstillgången i pensionssystemet blir lägre. I själva verket har den yngre generationen på denna punkt betett sig precis tvärtemot den ekonomiska idealbilden, vilket till stor del är arbetsmarknadspolitikens fel. För det tredje bör vi öka möjligheterna och inte minst uppmuntra äldre att utifrån intresse och individuella förutsättningar jobba längre upp i åldrarna. Och på allvar ta itu med frågan hur vi ska komma till rätta med åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden. Kompetens- och löneutveckling ska kunna omfatta även den som fyllt 60! Arbetsgivarnas attityd att ungdom går före erfarenhet innebär en väldig begränsning och en samhällsekonomisk förlust. Utöver fler intäktskällor finns också möjligheter till kostnadsbesparingar som
effektivare tjänsteproduktion samt förebyggande- och hälsofrämjande åtgärder riktade till bland annat äldre personer. Det är sant att vi lever
längre och blir allt fler äldre i
Sverige. Men det är också lätt att överdriva och framskriva demografins betydelse liksom att överskatta pensionärernas försörjningskrav och
underskatta deras försörjningsbidrag. Problemen tycks vara ganska tidlösa och få förnekar utmaningen att lösa dem. Redan 1946 förutspådde socialminister Gustav Möller förgubbning och arbetskraftsbrist: "Vi stå i vårt land såsom tidigare nämnts inför en befolkningsutveckling som medför att antalet åldringar i befolkningen snabbt växer, medan därmed antalet medborgare i den arbetsföra åldern tenderar att stagnera. Det är vid sådant förhållande ett synnerligen viktigt samhällsintresse att ålderspensioneringen utformas så att åldringarnas vilja att i görlig mån utnyttja sin kvar-
stående arbetsförmåga icke motverkas." Så här sextiofem år
senare är frågan om framtidens välfärd förmodligen än mer komplex, men samtidigt alltför viktig för att pensionärerna
inte ska ta plats i diskussionen.

Debatt: Är du lönsam, gamle vän?

Jöran Rubensson ordförande i pensionärsorganisationen SPRF skriver i dag om att pensionärerna har en självklar plats i diskussionen om framtidens välfärd.