Är Turkiet välkommet i EU?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Turkiets placering i både en europeisk kultursfär och en som tillhör Mellanöstern gör landet till ett både-och, men också till ett antingen/eller. Även geografiskt finns det två poler som landet dras emellan. Å ena sidan gränsar landet till EU, via Grekland. Å andra sidan är man granne till Irak. Är Turkiet en brygga mellan två världar eller ett ingemansland på egen hand?
Allt sedan det moderna Turkiets tillblivelse efter första världskriget och det osmanska imperiets sammanbrott, har landets ledare brottats med den frågan. Kemal Atatürk, landets grundare och den som skapade en stat skild från religionen, ville se ett modernt Turkiet, alltså ett västligt.
Men de europeiska känslorna har inte alltid varit besvarade.
Turkiet kom tidigt med i Nato och blev därmed bundsförvanter mot kommunism och mot arabisk diktatur. Den militära närvaron i landet är fortfarande påtaglig; utländska bedömare menar att trots landets demokratiska struktur, är det ändå militärledningen som har sista ordet i avgörande frågor. Överbefälhavaren har ett politiskt råd och när parlamentet för fyra år sedan krävde att det skulle ingå fler politiker i rådet blev svaret att det kunde vara hur många politiker som helst, underförstått att de ändå var maktlösa i den positionen.
Närmandet till EU har skett med en blandning av optimism och sårad självkänsla. Det styrande AK-partiet menar att arbetet med att förbättra Turkiets samhällsstruktur är nödvändigt oavsett hur det går med EU-medlemskapet. Samtidigt finns en ständigt återkommande känsla hos många turkar som säger att det nog inte finns någon annan som vill ha med Turkiet att göra.
De farhågorna är inte helt obefogade.
EU:s nuvarande ordförandeland, Österrike, är de främsta motståndarna till ett turkiskt EU-medlemskap. Även Frankrike opponerar sig och unionens största land, Tyskland, ser inte heller gärna att något annat, ännu mer folkrikt, land tar sig in i EU.
Österrikes förbundskansler, Wolfgang Schüssel, talar gärna om att "Europa måste ha gränser", vilket är en kod för "Nej till Turkiet". Även Frankrikes inrikesminister Nicolas Sarkozy har varit inne på liknande formuleringar. Det är knappast en politik som syftar till att välkomna en framtida partner i Europasamarbetet.
För två år sedan blev Cypern medlem i EU. Ön är sedan 1974 delad i en grekcypriotisk och en turkcypriotisk del. Processen som förde in den grekiska delen av Cypern in i EU var inte lätt för Turkiet.
Även om EU utgör en lockelse för många unga turkar, med utbildning och jobb högst på önskelistan, så kan inte EU:s medlemsländer bete sig hur som helst och ändå fortsätta vara en attraktiv framtidsväg. Turkiets reformtakt har avtagit och i några fall gått bakåt. Problemen med den kurdiska organisationen PKK i sydöstra Turkiet har intensifierats av att den turkiska regeringen har fått ideologiskt understöd av den internationella kampen mot terrorism. På samma sätt som Ryssland agerar i Tjetjenien anser sig Turkiet ha rätt att bekämpa potentiella terrorister.
Vad som är orsak och verkan är svårt att säga. Tidigare års utländska investeringar och höga tillväxt var ett resultat av en löftesrik politik. Med ett EU som säger nej och en turkisk regering som tvekar mitt i vägvalet, ser framtiden inte längre lika ljus ut.
Turkiet, som stabilt och demokratiskt land, borde vara en tillgång för Europa. Så länge ledande europeiska politiker hävdar motsatsen kommer Turkiet också att vara ett mer riskabelt projekt, såväl ekonomiskt som demokratiskt. (SNB)
Utrikes
Patrik Strömer