Arbetarrörelsen stänger ute de svaga!
Debatt
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Frågan ingen har ställt sig i debatten är varför låglönejobb skulle vara sämre än arbetslöshet.
Men vad är det egentligen det handlar om? I Sverige har makten, det vill säga arbetarrörelsen, fört en så kallad solidarisk lönepolitik. Det innebär att man trycker upp de lägsta lönerna så att företag som inte är så effektiva slås ut. Meningen är att jobben i dessa företag ska ersättas med nya jobb i effektivare företag där det finns utrymme för högre löner. På så sätt ska de svagaste i samhället hela tiden få det bättre.
Problemet är bara att politiken inte fungerar. De jobb som slagits ut har inte ersatts av nya. Faktum är att det inte har tillkommit ett enda nytt jobb netto i näringslivet på 40 år! Om lika många arbetade i företagen i dag som 1965 skulle vi ha 788 000 fler jobb. Globaliseringen och den stenhårda internationella konkurrensen skyndar nu på denna process, och jobben försvinner fortare än någonsin.
I detta sammanhang måste man komma ihåg när en anställning blir till. En arbetsgivare anställer någon när det finns anledning att anta att personen i fråga kommer att producera för ett högre värde än vad han eller hon kostar. Annars är en anställning en förlustaffär för arbetsgivaren och det blir inget jobb. Då verkar det inte vara någon smart politik att ta bort alla låglönejobb.
Ännu dummare är det att göra människor extra dyra. Men det är precis vad man gör i Sverige. Vi beskattar nämligen låginkomsttagare mest i hela den fria världen. Arbetarrörelsen har helt enkelt prisat ut en femtedel av befolkningen från arbetsmarknaden.
De svagaste, över en miljon människor, tvingas att gå på bidrag. Detta eftersom det inte finns någon företagare som tycker att det lönar sig att anställa dem. "Höglönepolitiken" har lett till utanförskap.
Allians för Sverige vill sänka ersättningsnivåerna i bidragssystemen så att det lönar sig för fler att arbeta. Dessutom vill man sänka skatten för låginkomsttagare. Det gör att många människor kan arbeta för en lägre lön och ändå få lika mycket kvar i plånboken som idag. Då blir det lönsamt att anställa också människor som av någon anledning inte kan eller orkar producera lika mycket som de allra duktigaste.
Det säger socialdemokraterna och LO nej till. Deras argument är att låglönejobb är fel. Men är det bättre att 20-25 procent av befolkningen låses ut i ett permanent utanförskap? Det tycker inte jag. Varför tycker arbetarrörelsen det?
Svaret är att pamparna på LO är rädda för att det ska uppstå ett tryck nedåt i lönerna för vissa av deras medlemsgrupper. Och visst kan det finnas en risk för det. Men med sänkta skatter på låga löner får man fortfarande mer kvar i plånboken.
Här finns en klassisk intressekonflikt. Inte mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, vilket regering och andra hävdar, utan mellan starka grupper med jobb och svaga grupper utan. För mig är det obegripligt att ett socialdemokratiskt parti kan hamna på fel sida i denna konflikt.
Arbetarrörelsen vill helt enkelt inte längre skapa arbete. (SNB)