Arbetsmiljöbrott på villovägar
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Reglerna om arbetsgivares internkontroll, numera reglerna om systematiskt arbetsmiljöarbete, syftar till att arbetsgivare ska åstadkomma en bra arbetsmiljö och förhindra olyckor genom preventiva åtgärder, en utmärkt väg att nedbringa antalet olyckor.
Detta arbete kompletteras av regler om arbetsmiljöbrott i brottsbalken. När anställda skadas eller förolyckas kan företrädare för arbetsgivaren, ofta vd, dömas till ansvar för vållande till annans död eller kroppsskada, under förutsättning att dödsfallet eller skadan har orsakats genom oaktsamhet. I praktiken är det ofta svårt att bevisa orsaken, särskilt då oaktsamheten vanligen inte utgörs av en handling utan av underlåtenhet.
På senare år har trycket från fackliga organisationer och direktiv från politiskt håll resulterat i nya initiativ. Specialutbildade åklagare samarbetar nu med Arbetsmiljöverkets inspektörer och satsar hårt på att få fram fällande domar mot arbetsgivare.
I sin iver att bryta trenden med ogillade åtal för dessa brott har åklagarna emellertid delvis lämnat de krav som gäller för åtal. Enligt rättegångsbalken krävs att en gärningsbeskrivning är så preciserad att en tilltalad vet precis vilken brottslig handling (en preciserad gärning eller en preciserad underlåtenhet) han eller hon anklagas för. Åklagaren måste dessutom visa att den underlåtenhet som arbetsgivaren anklagas för är oaktsam med tanke på risken för personskador, och dessutom att olyckan skulle ha undvikits om arbetsgivaren agerat på annat sätt. Det är alltså ingalunda fråga om ett strikt ansvar som man ibland kan tro när man hör fackliga företrädare kräva fler fällande domar.
I mitt arbete som försvarare för chefer som åtalas för arbetsmiljöbrott har jag noterat att åklagare numera inte sällan underlåter att noggrant redogöra för de preciserade förhållanden som orsakat olyckan, kausalsambanden. I stället åberopas i svepande ordalag alla möjliga förhållningsregler ur Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete. Det talas om att "Verkställande direktören X har inte gjort några riskbedömningar av arbetet" eller "X har inte vidtagit några riskreducerande åtgärder".
Detta uppfyller knappast rättegångsbalkens krav på att den tilltalade i en gärningsbeskrivning i detalj ska underrättas om anklagelsen, och säger ingenting om de nödvändiga kausalsambanden. Risken är att den åtalade underkastas en bevisbörda och tvingas förklara alla sina handlingar för att undgå straffansvar. Felet är att man blandar ihop två regelverk som är avsedda att tillämpas på helt olika sätt. Regler om systematiskt arbetsmiljöarbete är förhållningsregler som syftar till att på bred front förebygga olyckor. Reglerna om arbetsmiljöbrott bygger däremot på klassiska straffrättsprinciper där åklagaren har full bevisbörda för alla omständigheter.
Problemet är inte enbart att arbetsgivarnas rättssäkerhet äventyras om nuvarande trend håller i sig. Avsaknaden av preciserade gärningsbeskrivningar riskerar även att inverka menligt på det långsiktiga säkerhets- och miljöarbetet på våra arbetsplatser.
DEBATT
Martin Agell är advokat vid Advokatfirman Foyen, Stockholm, och specialiserad på arbetsrätt.