JERKER SCHMIDT: Ateismens död

För ett tag sedan talade jag med kyrkoherden i Västra Skrävlinge församling i Malmö. En plats som är mera känd under namnet Rosengård. Kyrkoherden berättade om hur hon blev uppringd av skolan som sagt att de hade ett krisläge i en klass och att någon från församlingen var tvungen att komma. Väl på plats möttes prästen av en klass i upplösningstillstånd. Vad hade hänt? Den vikarierande läraren hade sagt att han inte trodde på Gud. Eleverna förstod ingenting och var mycket upprörda, läraren var alltså varken kristen, jude eller muslim? Han var... ingenting... en omöjlig tanke! Prästen fick försöka lugna eleverna och försökte förklara att det faktiskt finns människor som inte tror på Gud.Denna händelse bekräftar ett faktum som redan inträffat, ateismen håller på att dö. Den har ingen plats eller framtid i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle, utan den har förlorat mycket av sin legitimitet i en kultur som numera betonar respekten för kulturell mångfald. Ateismens problem har med dess tillkomst att göra, för när den stod på sin höjdpunkt under 1950-talet var den i hög grad en produkt av, och något som riktade sig till ett enhetssamhälle. Ett samhälle som hade få med utländsk bakgrund, ett samhälle där det fanns en kyrka och en religion. Det var med ett totalitärt anspråk både på det offentliga och privata som man fastslog: religion ska inte få finnas utan bekämpas eller som Olof Lagercrantz ville "rensa ut det döda och förlegade som hämmar utvecklingen". Men som alla totalitära ismer under 1900-talet har ateismen i dag tappat sin relevans. De i dag verksamma ateisterna är ganska högljudda men få och har inte insett att de i hög grad utgör ett hinder för den kulturella förnyelse som vårt samhälle så väl behöver. Likaså skiljer de sällan i sin retorik på om vad de vill uppnå: ett sekulärt samhälle eller ett sekulariserat samhälle. Skillnaden är ganska stor för den troende. Ett sekulärt samhälle lever vi redan i då vi inte längre har en statskyrka men att verka för en sekularisering, ett bortträngande av religionen är något som endast totalitära ideologier ängnar sig åt.Det moderna projektet tänkte att framsteg, vetenskap och välfärd skulle utrota religionens vidskepelse. Vi ser hur fel detta var. I vårt nuvarande samhälle spelar religionen en allt större roll. Aldrig förr har det funnits så många kyrkor och samfund i vårt land som nu. Det finns i dag i vårt samhälle och hos människor en öppenhet och nyfikenhet på tron och dess liv vilket man som präst möter varje dag. Det postmoderna samhället föder snarare en positiv längtan efter religion. Många har upplevt att det moderna projektet inte skapade den lycka det påstod och att det välordnade och trygga samhället inte lyckades att skapa en djupare mening för våra liv.Den andra insikten för den postmoderna människan är att även vetenskapen har förlorat sin legitimitet. Vetenskap är inte per definition något gott och kunskap och bildning är inte något som håller ondskan stången eller det moraliska moraset borta, vilket andra världskriget så tydligt visade.Den erfarenhet som vi i stället kan samlas kring i dag är att religionen hör vårt postmoderna samhälle och det nya Sverige till, vilket berättelsen från Rosengård bekräftar. Religionen erbjuder ett universellt språk i en globaliserad värld och kan i sina positiva delar i mycket vara en mötesplats för oss som människor. För det är just när vi tar våra inre frågor på allvar som vi verkligen upptäcker hur lika vi är vår nästa. Det är i sökandet i våra egna kristna rötter och traditioner vi också kan finna gemensamma nämnare med våra muslimska grannar. Men också vad som skiljer oss åt. Olikheter är inget hotfullt vänner emellan, utan snarare något som berikar gemenskapen.Religionen ger oss en gemensam värdegrund att stå på och hjälper oss att möta varandra med respekt. För den religiösa människan är livet inte något att ta för givet utan som givet av Gud. En gåva där vi som människor är skapade till Guds avbild och därför värda att respekteras och älskas. Vi uppmanas att ta hand om varandra, de svaga , sjuka, änkan och invandraren. Jorden är inte en plats som vi kan utöva rovdrift på utan vi är bara förvaltare och en dag får vi också stå till svars för våra handlingar. Den grunden kan vara början på berättelsen om vårt nya Sverige, en berättelse som vi alla kan vara med att skapa och bidra till. En berättelse som ger oss ett språk och en framtidsvision med en möjlighet till samexistens oavsett tro, även om man inte förstår att det ibland kan finnas människor som inte tror på Gud.

Jerker Schmidt: Ateismens död

Jerker Schmidt skriver i fredagskolumnen om religionens betydelse i vår samtid.