DEBATT: Att hamna mitt i Ramadan

På mitt sista tonår besökte jag och en kompis norra Marocko. Vi bodde ett par vinterveckor i staden Tetuan. Min kompis var fotograf och hade hur många fantastiska objekt som helst att fotografera. Jag följde med och försökte lära mig lite om exponering och bildkomposition.
Jag hade varit i många länder med islam som dominerande religion, men ändå visste jag inte särskilt mycket, det förstod jag i Tetuan.
Vi fick en känsla av att någonting var på tok när vi gick runt i stan den första dagen. Det kändes som en söndag i Gamleby på 50-talet där allt utom Elsas kiosk var stängt. Affärerna var tillbommade och det gick nästan ingen ute på gatan. Det berodde inte på vädret, november bjöd på ett behagligt klimat på dagarna, så vi gick i skjortärmarna.

Caféerna var visserligen öppna och på några av dem satt det fullt med gubbar. Men allt var så stillsamt. Ingen av dem drack te eller rökte eller diskuterade. Vi hittade ingenting att äta och det brukar vara det minsta problemet. I andra, liknande länder var vi vana vid att ständigt frestas av kulinariska läckerheter på varenda gatstump. Här var det tomt...
Vi började prata med ett par grabbar i vår ålder och de berättade om fastemånaden Ramadan och hur den gick till. Att hamna mitt i Ramadan såg vi som en verklig bonus.
Det gick att få tag i mat och dryck men då fick man söka sig till de kristna, spanska, kvarteren, men det var långt från centrum. Vi valde att gå på lokalbefolkningens dygnsrytm.
Första dagen, efter att vi fattat vad som var på gång, började lida mot sitt slut.
I skymningen började doften av kryddig mat sprida sig i gränderna och vi hängde på ett gäng som sökte sig till ett stort matställe. Där inne var det dukat och klart. Tallrikar med rykande het och väldoftande soppa var framsatta. Där fanns bröd och oliver. Det var bara att sätta sig till bords.

Snart var det fullsatt i lokalen, men ingen rörde tallriken. Ingen pratade, alla satt tysta och drog i sig aromerna. Det var inte utan att man var sugen på att hugga in, men vi förstod att det hade varit etikettsbrott. Så vi bara satt som alla andra. I en kvart minst.
Sedan small ett kanonskott (signalen att fastan var över för dagen) och ett mummel spred sig i lokalen. Men ingen åt. Först efter ett par minuter började någon försiktigt slamra med besticken och efter en stund åt alla för fulla muggar. Det var en häftig upplevelse.
Efter maten levde staden upp. Affärerna slog upp portarna och vi fick börja tacka nej till tusen erbjudanden om trummor, mattor, halsdukar, skjortor..., precis som vanligt. Snickarna började arbeta, slaktarna bar fårkroppar över axeln, man ropade och skrek och över allt såldes dadlar och söta kakor. Vi blev bjuda på godsaker hela tiden.
Fiken var proppfulla av män som gestikulerade, rökte och drack te. Så fortsatte det långt in på natten. Fastandet på dagen tog befolkningen (och vi) igen många gånger om på kvällen och natten.

Debatt: Att hamna mitt i Ramadan