Att hjälpa - inte stjälpa
Bra regeringsinitiativ. Vi är inte tillräckligt bra på att hjälpa barn som växer upp i hem med missbruksproblem. Alla instanser - skolan, socialtjänsten, vården, polisen - är uppfyllda av de bästa intentioner, men de samverkar ofta dåligt med varandra och alldeles för många barn faller igenom maskorna i skyddsnätet.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bara en tredjedel av grundskolorna har en policy för att upptäcka och hjälpa barn till missbrukande föräldrar, vilket är en alldeles för låg siffra. Och mer än en fjärdedel av de tillfrågade rektorerna tycker att samarbetet mellan olika myndigheter fungerar dåligt.
Detta är allvarligt. Skolan har en nyckelroll eftersom den har kontinuerlig kontakt med barnen och också träffar föräldrarna regelbundet. Vad som alltför ofta händer är antingen att dessa barn aldrig upptäcks eller att skolan visserligen känner till problemen men inte riktigt vet vad som ska göras.
En genomarbetad handlingsplan för varje skola är ett minimikrav. Och här handlar det inte om någon allmänt välvillig tycka-synd-om-strategi utan om handfasta anvisningar om vad som ska göras. Vilka människor och instanser som ska kontaktas, hur barnet ska få hjälp och verktyg att hantera en knepig situation och hur hjälpen ska följas upp. Konkret, jordnära och begripligt. Och - naturligtvis - byggda på metoder och insatser som vi vet fungerar. Och att det finns ekonomiska och praktiska resurser för det.
Detta handlar inte egentligen om politik utan om samarbete och samordning. Det politiska ramverket finns redan. Men det är ändå bra att folkhälsominister Maria Larsson lyfter upp frågan och så tydligt markerar att den är viktig och måste prioriteras.
Det handlar om barn och om föräldrar som inte själva har möjlighet att komma till tals. De måste få bättre hjälp och de måste få den tidigare än i dag.
Att fatta beslut om insatser i en familj, exempelvis om familjehemsplacering av ett barn, är bland det svåraste en politiker kan göra. Ingen politiker fattar sådana beslut lättvindigt, och riskerna är stora. Ingen vet hur det kommer att fungera i familjehemmet.
Ett omhändertagande är på många sätt ett misslyckande också för samhället - men insatser tidigare hade det kanske inte behövts. Därför är regeringens satsning nödvändig.