Joakim Tholén hyllar i sin ledare (1/2) det så kallade borggårdstalet den 6 februari 1914. Vad det handlade om, förutom försvarsfrågan, var ett direkt hot mot folkstyret och ett försök att avsätta en demokratiskt vald regering. Vid detta tillfälle försökte kungen, Gustaf V, att flytta fram sin maktposition genom att utnyttja stämningarna i landet och dra nytta av bondetåget. Som främste rådgivare och talskrivare hade kungen Sven Hedin, som senare kom att bli en av nazismens främsta förespråkare i landet.
Tyvärr tvingades den liberale statsministern Karl Staaff att avgå och därmed tvingades demokratin ett steg tillbaka. Att lyfta fram och hylla sådana händelser på ledarplats ger fel signaler.
Vad Joakim också glömmer att berätta är att två dagar senare, den 8 februari 1914 genomfördes ett arbetartåg till stöd för den demokratiskt tillsatta regeringen. Detta arbetartåg samlade 50 000 deltagare, avsevärt fler än bondetåget, och leddes av socialdemokraternas dåvarande ordförande Hjalmar Branting.
Det kungahuset och bondetåget syftade till var att bromsa den demokratiska utvecklingen i Sverige. Våld var farligt nära att bryta ut.
Skall förändringar ske måste istället andra verktyg användas som öppen debatt, tilltro till valda församlingar, kompromisser och inte minst det politiska samtalet människor emellan.
Vill också passa på att undra över Joakims nya kolumner, som knyts till det gamla ståndssamhället. Under denna tidsepok förekom graderad rösträtt, som byggde på förmögenhet och kvinnor saknade helt möjlighet att rösta. Under valåret 2014 ges adel, präster, borgare och bönder stort utrymme på hans debattsida. Men den absolut största gruppen med arbetare och tjänstemän får inte komma till tals!
För övrigt anser jag att lite källkritiska studier i historia skulle utveckla ledarsidan i Västerviks-Tidningen när tillbakablickar görs.
Redaktören svarar:
Gert Wollinger påstår felaktigt att lördagens kolumn hyllar det av Sven Hedin författade borggårdstalet, eller de grumliga åsikter som drev hans politiska gärning. Kolumnen tar inte heller ställning till om det politiska spelet kring borggårdskrisen var rätt eller fel. Vad kolumnen uppmärksammar är bondetåget, som tillsammans med löntagarfondsdemonstrationerna, är två tillfällen under 1900-talet då landsbygdsbefolkningen påverkat rikspolitiken genom att utnyttja sin demonstrationsfrihet. Det är svårt att se varför det skulle sända ut några felaktiga signaler.
Avslutningsvis kan man konstatera att historien inte enbart kan betraktas med samtidens glasögon. Det politiska tumult som uppstod med borggårdskrisen måste ses som en del i den dragkamp mellan olika intressen som pågick under demokratins genombrott, när maktförhållandet mellan kung och riksdag fortfarande var långt ifrån självklart. Några år senare var envigen avgjord, med parlamentarismen som segrare.
Joakim Tholén