DEBATT: Att lösa ett dilemma kräver realism

Det är återigen lätt att hålla med skribenten om flera saker. Visst är det en riktig observation att kommunens öde delvis är länkat till staten. Och det är ett dilemma att det allmänna tar in för mycket pengar i skatt. Ett annat av vårt lands problem är helt klart att allt färre arbetar i det privata näringslivet med vad skribenten kallar ?riktiga jobb?. Det är riktigt att staten i många fall använder de allmänna medlen mindre väl och Bo A E Johansson nämner i sitt inlägg flera relevanta exempel. Jag tycker precis som han att vår region är missgynnad i förhållande till både Norrland och västra Götaland.
Utifrån denna analys av dilemmat eller problemet drar Bo A E Johansson slutsatsen att vad som krävs är för det första att hotet måste avstyras, vi får inte begå misstaget att satsa på den så kallade turistindustrin. Vidare måste kommunen medverka till att ta fram en plan med stort ?P? för hur den industriella utvecklingen ska gestaltas i regionen och slutligen efterlyses kommunala åtgärder för att göra Västervik till en satellit till universitet i Linköping. Jag höll inte med om allt detta i september och jag håller inte med nu heller.

Turistindustrin är självklart ingen patentmedicin som löser alla problem. Men den är trots allt en av två sektorer, av totalt elva, som sedan 1990 faktiskt ökat sin sysselsättning i kommunen, den andra är utbildning. Under samma tid har den totala sysselsättningen i kommunen minskat med 3.600 personer, motsvarande nästan 20 procent. Pensionärerna är den del av befolkningen som kommer att växa snabbast de kommande decennierna. Det torde vara en ofarlig gissning att dessa, med mycket fritid till förfogande, kommer att vara mer intresserade av kommuner med attraktiv turism än andra. Mot den bakgrunden är det betydligt mer realistiskt att se turism som en möjlighet, inte som ett hot.

För vår kommun är ett beslut om en snabb och modern järnvägsförbindelse med Linköping av största betydelse. Både för att få en bättre anknytning till universitet som finns där och för att det är det mest uppenbara sättet att vidga vår arbetsmarknad, vilket efter Electrolux flytt är mycket angeläget. Det är dock ingen kommunal uppgift att bygga järnväg. Alla vet vems beslutet är och vem som sitter på pengarna här.
Ingen som läst Västerviks-Tidningen under den nuvarande mandatperioden kan tvivla på att vi i kommunen jobbat, och fortsätter att jobba hårt, för ett för kommunen gynnsamt beslut ? det här är den hårda realistiska vägen. Samtidigt är det ju lätt att förstå att många blir oroliga när de kan konstatera att den centrala makten, inte ens vid en av de största svenska katastroferna i fredstid, har förmåga till snabba och välavvägda beslut. Men att ett besked dröjer får inte bli en ursäkt för lokal passivitet. När det gäller kommunikationsfrågorna, järnvägen eller E22:an, är det självklart en styrka om vi är många som trycker på. Därför samverkar vi i dessa frågor med andra kommuner i regionen, och vi har här förhoppningar på vår nya anknytning till Östergötland via Östsam.

Inom ramen för kraven på god kommunal hushållning gör vi även flera andra saker. Vi sliter envist vidare med begreppet Sjöstaden. Vi arbetar fortsatt med att ta fram attraktiva tomter, vilket ingalunda är okontroversiellt. Inför den kraftiga ökningen av antalet pensionärer i landet har vi också genom beslutet om Tuvan sänt signalen att privat äldreboende är ok i vår kommun. Båtar och båttillbehör med forskning kring plast och kompositer är fortsatt intressant och inom ramen för Västervik Framåt och på andra sätt utvärderas eventuella möjligheter. Vår strategi är som sagt ingen stor byråkratisk plan, utan istället ständiga små steg i några tydliga riktningar. Det är den realistiska strategin för en landsortskommun i sydöstra Sverige år 2005.
Planer med stort ?P? är jag av naturen skeptisk till. Något utrymme för stora visionära industriella utvecklingsprojekt finns det helt enkelt inte. När det offentliga, genom höga skatter, kontrollerar huvuddelen av resurserna och staten både styr vad kommunerna ska använda pengarna till, och samtidigt har en njugg inställning till företagande, ja då blir det tillgängliga handlingsutrymmet begränsat för alla andra aktörer.

Visst kan jag liksom Bo A E Johansson drömma om ?ett engagerat statligt engagemang för privat företagande?, men hur realistiskt är det? Att nu, på sådana förhoppningar och ännu ej fattade beslut om investeringar i infrastruktur, tillsammans med grannkommuner upprätta planen med stort ?P? vore fel. Utan några givna ramar på plats så skulle en sådan plan enbart leda till förvirring med länsstyrelse och regionförbund. Det skulle resultera i ytterligare konstruerad byråkrati och vi skulle till och med kunna riskera att falla i vad jag uppfattar som en sådan QUANGOS-liknande fälla som skribenten själv varnade för i sin förra artikel.
Vi politiker skapar inte tillväxt, utan möjligen förutsättningar för en sådan. Vad som främst behövs för detta är lägre skatter ? inte mer planering.

Debatt: Att lösa ett dilemma kräver realism