DEBATT: Att vara till lags

Vi befinner oss i en tid då traditioner och vedertagna sanningar skrotas, byts ut eller förkastas i en otrolig hastighet. Och ve den som inte vill haka på, hurra och ställa sig bakom förändringarna.
Direkt tänker jag på ett område, där jag anser det finns anledning till ytterligare eftertanke och skäl att bromsa in.
Och det är kristendomens ifrågasättande i Sverige.

Vi lever i ett land som bygger sin rättsuppfattning på det judisk-kristna rättstänkandet och på den moral som kristendomen har gett uttryck för i över tusen år.
Vi hade till inte för så länge sedan en statskyrka som på sätt och viss garanterade kristenheten i Sverige.
Nu försvann statskyrkan, i stort samförstånd mellan de politiska partierna. Och plötsligt som på en given signal började kritiken och ifrågasättandet av Sverige som ett kristet land, som en del av kristenheten ta fart.
Skolorna skulle i sina ceremonier inte längre få knyta an till vårt lands över tusenåriga kristna tradition. Våra helgdagar som grundar sig på kristendomen började ifrågasättas.
För vårt land nya religioner skulle få samma "status" som kristendomen.

När kyrkan separerades från staten ställde jag mig bakom detta krav. Men jag har ändrat uppfattning - i princip. Men med tanke på hur svenska kyrkan har utvecklats så kanske det trots allt var bäst som skedde
Däremot är jag inte beredd att ställa mig bakom den avkristning av Sverige som nu sker kraftigt påhejad av en ateistisk intellektuell elit. Men med den svenska kyrka vi i dag har och med kyrkoledare som inte tycker det finns någon anledning att ta striden för kyrkan, för kristendomen och för den tro trots allt en majoritet av svenska folket bekänner sig till så marginaliserar sig kyrkan som kraft i samhället till att bli vilken sällskapsförening som helst. Kyrkan har slutat ställa krav, slutat ge moralisk och andlig ledning. I en iver att vara alla till lags har kyrkan övergett grunderna till varför den existerar.

Finns det inga kyrkoledare som är villiga att ställa upp och förklara att det finns vissa sanningar, vissa övertygelser som gör kyrkan unik och till ett rättesnöre för hur människorna ska leva sina liv? Eller tycker man att allt "som känns bra" för den enskilde också kan omslutas och accepteras av kyrkan?
Kyrkan har kapitulerat i en tid då den kanske mer än någonsin hade behövts som ett stöd och som vägledare för människorna.
Rädslan att stöta sig med människor och religioner som har andra uppfattningar och ett överdrivet behov att vara allt och alla till lags har gjort att svenska kyrkan fallit på eget grepp och just på grund av sitt eget agerande spelar sina kritiker i händerna.
Jag är besviken på Svenska kyrkan. Besviken på passivitet och bristande intresse att stå upp för den tro som kyrkan trots allt grundar sig på.

Debatt: Att vara till lags