Oj, vilken fart det blev på debatten om Svenska Kyrkan i och med valet av ny ärkebiskop. Jag har den senaste tiden fått otaliga frågor om vi kan ha en ärkebiskop som inte klart besvarar frågan om huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed. Och jag har som församlingspräst fått frågor om mina egna tankar om Jesus som det bästa vittnesbördet om Gud.
Det intressanta med att det talas så mycket om kyrkans blivande ledares svar på dessa teologiska frågor är, som jag ser det, alla de problem som dagens kyrka brottas med. Vi måste våga erkänna att vi är splittrade. På många sätt. Att ta sig från en församling till en annan kan innebära att åka från en mycket konservativ församling till en annan som har valt bort att tala för mycket både om Jesus och Gud. Att de ryms under samma tak skulle kunna vara ett tecken på en tolerant organisation men verkar ofta vara en grogrund för konflikter.
Visst förväntade jag mig att alla kandidater till ärkebiskopsstolen skull vara tydliga i frågan om vår kristna tros innersta väsen. Det är väl det minsta man kunde begära.
Utan att göra anspråk på att vara så mycket mer kunnig i bibelkunskap och teologisk reflektion än andra så vet jag att Jesus själv en gång ställde frågan; vem säger människorna att jag är? Min följdfråga är; Vem säger ärkebiskopen att jag är? Och till sist, vad svarar jag själv på den frågan? Åsikterna gick isär i hans samtid. Var han en rabbi, en profet eller Messias? Idag finns samma spännvidd i synen på Jesus: var han en människa eller var han Guds son? Kan han vara båda? Vem ville han själv vara? För sökande människor är det naturligtvis ett problem när företrädare för kyrkans högsta ledning inte kan ge ett tydligare svar på fråga vem är Jesus?
Hur vill jag då själv försöka besvara frågan? Jag formulerar gärna min tro med hjälp av den så kallade Nicenska trosbekännelsen tillkommen på ett kyrkomöte i Nicea år 325 efter Kristus: Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud etc. eller med Ankarsrumssonen Tomas Boströms ord; ”Jag tror på en Gud en enda, ett Gudabarn, mänskoson. Med kärleken vill han öppna en evighet inifrån. Jag tror på en Gud en enda, en Ande mysterium som andas i evigheten och öppnar mitt inre rum”.
Men ändå, tanken på att muslimer och kristna ber till samma gud. Att vi i framtiden kommer att inse att vi har mer gemensamt med troende i andra religioner är en tanke och vision jag gärna instämmer i. Jesus säger ju att han är sanningen. Men, han säger inte att han är den enda sanningen. När jag läser alla tankar och skriverier om Svenska kyrkan, känner jag ändå en glädje och en tillförsikt. Tänk på allt liv och all lära som pågår i församlingarna runt om i Sverige och runt om i världen. Läxhjälp, Sveriges största körverksamhet, stöd till invandrare, konfirmander, syföreningar, internationellt arbete, kyrkoråd, arbetslagsträffar, gudstjänster, dop, vigslar och begravningar som samlar tusentals människor i hela vårt land. Självklart är inte allt perfekt, men en kyrka som är sig själv nog och som inte vågar leva i dialog med omvärlden och den verklighet medlemmarna lever i och som inte vågar se förändringar i både kyrkosyn och gudsbild hos moderna människor, kommer sannolikt att förbli en institution och inte en levande tros- och församlingsgemenskap som vågar stå för sitt budskap och vara en utmaning i världen. Så visst tror jag att Antje Jackelén blir en utomordentligt bra ärkebiskop och jag gillar en biskoplig vision jag nyligen hörde: Tillsammans, i ord och handling tydligt tala om Jesus!