En kommun som inte värnar om sina äldre, förlorar delar av sin historia. En kommun som inte kommunicerar med och vårdar relationerna med sin personal, förlorar sin personal. En kommun där politikerna inte förstår sina väljares behov, förlorar sina medborgare. En kommun som inte värnar om kulturen, förlorar en del av sin lungkapacitet. En kommun som inte har någon opposition, förlorar sin demokrati. En kommun där politikerna saknar ideologi och inte följer sin övertygelse, förlorar sin själ.
Turbulensen i Västerviks kommun, rent politiskt sett, ställdes på sin spets när "Illusionen blev verklighet" (som Jan-Gunnar Johansson utryckte det i sin debattartikel). M och S sammangående har fått många medborgare att ställa sig frågan: Vem kan man lita på eller vem skall jag tro på? Är min röst i valet betydelselös? Frågeställningarna är i högsta grad berättigade, eftersom politiker mitt under en mandatperiod kan lägga undan sin ideologi. Lennart Brewitz berörde dessa frågeställningar på ett mycket klokt sätt i sitt inlägg "Från illusion till utopi" i VT den 22 juni. Med åldern och erfarenheten så brukar benägenheten att förvånas, över mänsklighetens dumhet och tillkortakommanden, att avta.
Men när det gäller de två största partierna Socialdemokraternas och Moderaternas villighet att spela rysk roulett med våra barn och ungdomars framtid, d.v.s. kommunens framtid, ja då står man där förbryllad och förundrad. Mycket hårda besparingar kommer att sänka kvaliteten inom skola och barnomsorg. M och S verkar dock leva i illusionen, om att det går att trolla med knäna. Varje barn och ungdom vi tappar på vägen till ett väl fungerande vuxenliv, har ett mycket högt pris. Ett högt pris först och främst för varje enskild individ, men också för hela samhället.
Alla samhällen har barn, ungdomar, individer med särskilda behov. Många har också en allvarlig grad av särskilda behov. Kan vi i kommunen inte hantera alla dessa särskilda behov på ett konstruktivt sätt, så att varje individ får möjligheten att växa och bli en del i kommunens framtid. Kan vi inte heller stödja de som har ambitioner och de som är engagerade eldsjälar. Då undermineras kommuninnevånarnas tilltro till att kommunen har en framtid. Risken är att allt fler väljer andra kommuner att bosätta sig i. Detta gäller framförallt de ungdomar som kommer att bilda familj och som sätter sina barn i första rummet. Finns inte kvalitativt bra förskolor och skolor så blir Västerviks kommun inte något alternativ. Utan barnfamiljer och barn har kommunen ingen framtid.
Det jag också under min relativt korta tid som fritidspolitiker förundrats över, är den oförmåga som politiken har att kommunicera med sina medborgare och med sina kommunanställda. I den heliga skriften kommunens "Strategiska plan" så återkommer ständigt formuleringen "attraktiv arbetsgivare". Men när jag kommunicerar med kommunanställda både på hög och lägre nivå så har jag inte under det senaste året träffat på någon som anser att vi lever upp till epitetet "attraktiv arbetsgivare". En chefstjänsteman sa nyligen till mig, att det ligger ett löjes skimmer över att ständigt upprepa, attraktiv arbetsgivare som ett mål, när man inte anstränger sig för att leva upp till den målsättningen.
En kommun som inte bygger förtroenden människor emellan och som inte har förmåga att ta tillvara eller understödja utvecklingen av sin personals engagemang och förtroende. Den kommunen har en mycket svår framtid framför sig.