De senaste veckorna har en av de politiska "snackisarna" varit frågan om insemination för ensamstående kvinnor. För mig och vårt parti är det en självklarhet att barn har rätt till båda sina föräldrar. Vi kristdemokrater kommer inte att medverka till att via lagar avskaffa pappan. Vi motsätter oss därför de övriga allianspartiernas förslag om att ge ensamstående rätt till assisterad befruktning.
FN:s Barnkonvention slår fast att varje barn har rätt till sina föräldrar, att båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling och att barnet har rätt att i högsta möjliga utsträckning veta vilka dess föräldrar är. Detta framgår med all tydlighet i Barnkonventionens artikel 7. Kristdemokraterna vill att barnkonventionen görs till svensk lag. Det vill även Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet. Hur dessa partier får ihop detta ställningstagande, med kravet på lagändring som plockar bort pappan i barnens liv fram tills barnet är myndigt, är för mig en gåta.
Ännu märkligare blir det när man betänker att samma partier länge har drivit på för fler pappamånader eller rentav kräver en tvångsdelning av föräldraledigheten, just med argumentet att barn har rätt till båda sina föräldrar. Logiken haltar, för att uttrycka det artigt.
Jag finner det anmärkningsvärt att politiska förslag år 2012 innehåller ett bortryckande av pappans roll för barns uppväxt. Vi behöver mer av pappans delansvar för barns uppväxt, inte mindre. Därför är det helt orimligt att fatta ett beslut som reducerar pappans roll till noll när barnet är nyfött, ett år, fem år, tio år och 15 år. De partier och politiker som säger ja till det förslag som nu är på väg att rullas fram hävdar i praktiken att pappor är onödiga.
Målet måste vara att barn ska ha god kontakt med båda föräldrarna, även efter en eventuell separation. Jag frågar mig: hur kommer i framtiden exempelvis vårdnadstvister att påverkas om utgångspunkten istället blir att det "räcker" med en förälder?
Jag är väl medveten om att en halv miljon barn växer upp med ensamstående föräldrar. Många gör heroiska insatser och jag ger dem mitt stora erkännande. Men de flesta av de barnen har dock särlevande föräldrar. Oftast finns den andra föräldern, även om de inte är gifta eller bor ihop. Det finns en poäng med att vara två under såväl småbarnsåren som när barnen blir tonåringar.
Vi kristdemokrater vill inte lägga oss i hur två föräldrar delar upp sin föräldraledighet. Men vi står för uppfattningen att pappor är oerhört viktiga. Statens uppgift är inte att medverka till att det föds barn som aldrig, under hela sin uppväxt, får möjlighet att utveckla en relation med en av de personer som är viktigast i varje människas liv - pappan.
Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet har nu, trots högstämt tal om närvarande fäder, tagit ställning för en lag som slår fast vuxnas rätt till barn framför barns rätt till sina föräldrar. Jag beklagar det. Och jag kommer att erbjuda motstånd i socialutskottet och riksdagens kommande debatter.