Bättre med "rätt" utbildade lärare?
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Frågan är om verkligheten är lika alarmerande och vilket det grundläggande problemet i så fall är. Och frågan är också vad de båda organisationerna framför allt vill värna: Skolans kunskapsresultat eller egna fackliga intressen?
Enligt SCB-undersökningen har i flera fall inte ens hälften av lärarna lärarutbildning i de ämnen de undervisar i. För landet som helhet har, exempelvis, mindre än hälften av matematiklärarna rätt utbildning. Motsvarande siffra för religionskunskap är 45 procent och samhällskunskap 39 procent. Bäst bland 16 ämnen står sig tyska, där 72 procent av lärarna har adekvat lärarutbildning.
Gissningsvis är det få som vill protestera, när lärarfacken hamrar in den avgörande betydelsen av lärarnas kompetens. De är ju inte de första att notera det. Tvärtom är det en självklarhet, som kunskapsskolans vapendragare ständigt och förgäves tvingats försvara mot skolpolitisk dilettantism.
Dessvärre har makthavande skolpolitiker och deras hantlangare i skolbyråkratin och pedagogikens modesalonger visat föga mer än förstrött intresse för lärares ämneskunskaper (den nuvarande skolministern Ibrahim Baylan sitter mest och surar över att han inte lyckats förbjuda konfessionella friskolor).
Vad de stora lärarfacken nu i själva verket har i kikaren är, som sagt, inte heller alldeles glasklart. De skarpa de krav de radar upp med avstamp i SCB-undersökningen handlar inte minst om hårdare dirigering av kommunerna (och friskolorna). Det rör sig om sådant som striktare inspektioner och direktiv från Skolverkets sida, fast anställning endast av personer med lärarutbildning och bättre matchning av undervisningen mot tillgänglig ämneskompetens.
Dessutom efterlyser organisationerna en "storsatsning" på kompetensutveckling, så att fler lärare får "rätt utbildning" för den undervisning de bedriver, och att kommuner och friskolor blir skyldiga att svara för detta.
Det är möjligt att det finns fog för både en del av detta och annat som lärarfacken torgför. Men att det i grund och botten löser problemen förefaller mindre sannolikt. Skall det ske måste man också angripa problemen i grunden.
Exempelvis lönar det sig föga att höja pekfingret mot kommunerna alldenstund den "rätta" lärarkompetensen helt enkelt inte finns till hands, vilket ju är fallet. Som genmäls från skolans huvudmän kan man inte gärna klappa igen skolor därför att lärarkåren inte är tillräckligt "behörig". Sanningen att säga är det en verklighet skolan har levat med i alla tider.
Sedan finns det goda skäl att fundera över vad som är "rätt" lärarutbildning och vad som är en rimlig definition av begreppet "behörighet" i sammanhanget. Uppenbart är att den rådande statliga lärarutbildningens kvalitet är det problem som främst behöver diskuteras. Åtskilliga iakttagelser, inte minst Högskoleverkets rapportering, visar att lärarutbildningen i milt sagt oroväckande grad lämnar ämneskunskaperna vind för våg.
Hur mycket bättre blir skolan av fler lärare med "rätt" utbildning under dessa omständigheter? Av någon anledning verkar den frågan inte intressera lärarfacken.