Behöver vården ransoneras?
Vårdbehovet. Kalmar läns landsting kan tänka sig att sluta vårdavtal med privata sjukgymnaster. Kanske. I framtiden. Om behov finns. Det sa det socialdemokratiska landstingsrådet Lena Segerberg till Västerviks-Tidningen häromdagen.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Lena Segerbergs inställning är typisk för den svenska vårdbyråkratin. Vård ses som en vara som måste ransoneras. Sjukvårdspolitikernas viktigaste uppgift är att sköta ransoneringssystemet och hindra människor från att söka vård i tid och otid och efter egna behov. Bland svenska sjukvårdspolitiker - i synnerhet socialdemokratiska - finns det nämligen en grundläggande föreställning att det överkonsumeras vård i det här landet. Om inte politikerna tar ansvar för att portionera ut vård i lämpliga doser skulle halva befolkningen tillbringa all sin tid hos doktorn. Och efter den bisarra uppfattningen är vården uppbyggd.
Landstingsledningen i Kalmar trampar vidare på den stigen. Först ska frågan utredas. Sedan ska den diskuteras. Och sedan ska landstingsledningen avgöra om det finns behov av alternativ till landstingets egen sjukgymnastik.
Hur landstingsledningen tänker bära sig åt för att avgöra om det finns behov av en tjänst som inte finns, det berättar inte Lena Segerberg. Fråga människor? Vilka människor ska tillfrågas? Hur ska frågan formuleras och av vem? Sanningen är ju att Segerbergs yttranden inte betyder ett dugg. Landstingsledningen kan dra precis vilken slutsats som helst. Och hur många tror att ett vänsterstyrt landsting på allvar kommer att öppna för privata vårdgivare?
En landstingsledning som verkligen ville öka patienternas valfrihet skulle göra tvärtom. Börja med att sluta avtal med de privata sjukgymnaster som är intresserade - de är tydligen rätt många. Eller ännu bättre: släppa etableringen fri.
Sedan låta patienterna välja vart de vill gå. Det är det enda rimliga sättet att tillgodose behoven och patienternas preferenser. Samtidigt ökar valfriheten och mångfalden. Finansieringen löser man med ett pengsystem, där de privata vårdgivarna får betalt per patient, så länge sjukvården nu är skattefinansierad.
Men att låta patienterna bestämma är väl för djärvt för Lena Segerberg och hennes kolleger.