Ingen kan med säkerhet säga hur många gravstenar det finns på svenska kyrkogårdar. Däremot vet vi att de mer traditionella gravplatserna med enskilda gravstenar under de senaste decennierna har minskat i efterfrågan. Istället väljer anhöriga minneslundar och askgravlundar, det vill säga gravplatsvarianter utan enskilda stenar.
Vi vet även att gravrätter återlämnas i större utsträckning än tidigare. En bidragande orsak till detta är att gravrättsinnehavare hellre avstår gravrätten än bekostar en säker ommontering av gravstenen. Även om stenarna är innehavarnas egendom så väljer de flesta att överlåta stenarna på församlingarna. Slutligen vet vi också att det är omöjligt att bevara alla gravstenar på begravningsplatser. Den svenska begravningskulturen bygger på att gravplatser kan återanvändas. Omsättning av gravplatser har alltid förekommit på våra kyrkogårdar.
Senaste tidens debatt om gravstenar har ibland gett intrycket att stenar är nödvändiga för att minnas och hedra avlidna släktingar och att bortförande av stenar är en ovärdig hantering. Vi menar att värdig hantering av gravstenar på gravplatser är när någon har intresse av att besöka och vårda platsen. God gravkultur innebär bland annat att en gravsten markerar gravsättningsplatsen för dem vars namns finns på stenen. En gravsten lösryckt ur sitt sammanhang har förlorat sitt egentliga värde som gravmonument. Vari ligger då det ovärdiga i att återvinna stenen till en ny gravsten eller att den krossas till grus?
Personer som väljer att återlämna sin gravrätt, kanske innan den fria gravplatstiden på 25 år har gått ut, har olika skäl för sitt beslut. Viktigt är att församlingar ger korrekt information om vad ett återlämnande innebär men också vilka alternativ det finns. Till exempel kan gravrätten överlåtas till en släkting eller annan närstående person. Likaså att det är möjligt att behålla en gravrätt men utan gravsten. Det är ett bra alternativ när gravstenen bedöms som instabil och gravrättsinnehavaren inte vill bekosta en säker montering.
Trots aktivt sökande efter gravrättsinnehavare står många församlingar idag med en stor andel gravplatser utan innehavare men med stenarna kvar. På många håll är behovet av att återanvända gravplatser en förutsättning för att bedriva begravningsverksamhet. Att anlägga nya begravningsplatser skulle vara ett mycket dyrare alternativ.
Innan en församling kan föra bort gravstenar från återlämnade gravplatser ska alltid stenarna bedömas utifrån sitt kulturhistoriska värde. Den bedömningen görs ofta i samarbete med länsmuseum. Bedöms detta värde högt ska stenen bevaras, helst inom gravplatsen, och vårdas för framtiden. Det är begravningsavgiften som finansierar bevarande av kulturhistoriska värden på kyrkogårdar. Numera kan församlingar även ansöka om kyrkoantikvarisk ersättning. Kyrkostyrelsen har nyligen fastställt reviderade villkor som lyfter fram kulturarvet på kyrkogården. Därmed underlättas för församlingar att få ersättning för vård av exempelvis värdefulla gravstenar, gjutjärnsstaket och alléer.
En gravsten, som bedöms sakna kulturhistoriskt värde för eftervärlden, får församlingen ta bort och efter avidentifiering använda för annat ändamål. Innan stenen avlägsnas från gravplasten rekommenderar vi församlingar att fotografera den och arkivera dokumentationen.
Det finns således endast två anledningar till att det står gravstenar på kyrkogårdar. För det första att det finns en eller flera gravrättsinnehavare som har intresse av gravplatsen, sköter den eller har uppdragit åt någon annan att sköta den. För det andra att gravstenen vid en professionell bedömning har klassats som kulturhistoriskt mycket värdefull och ska därmed vårdas och bevaras.
Alla gravstenar på en begravningsplats kan omöjligt bevaras. Det skulle strida mot kärnan i svensk begravningskultur, som bygger på att gravplatser vid behov kan återanvändas. En kyrkogårds bevarade och vårdade kulturvärden är nödvändiga för vår totala upplevelse av platsen, men för den skull måste inte samtliga gravstenar vara kvar. Det räcker med ett representativt urval!