Harald Hjalmarsson och Tomas Kronståhl, i er artikel den 4 april 2013, säger ni att mycket resurser går till förskolan och skolan i kommunen. Ni säger också ni inte är nöjda med resultaten. Ni är inte ensamma. Det finns kommunledningar i landet som betecknar sin skolverksamhet som ”ett svart hål”. Pengar pumpas in, men det händer inget.
Analyser visar då på grundläggande systemfel i styrningen av skolorganisationen. Ekonomiska beslut har inte grundats på verksamhetens behov, utan på schablonmässig tilldelning, ofta med någon eller några procents besparing. Följden har blivit att verksamheterna tvingats prioritera och därmed dra ned på sådant ”som inte syns direkt”. Ofta drabbas elever i behov av särskilt stöd och gruppstorleken i förskola och de tidiga skolåren ökar. Därmed kommer kommunerna in i en ond cirkel, där resurser alltmer går åt till reparationer av tidigare nedskärningars effekter. Det är lika dålig ekonomisk hushållning att vara sjätte elev inte blir behörig till gymnasiet, som att vart sjätte målerijobb får göras om eller var sjätte mattallrik måste lagas om.
Kommuner som brutit sig ut ur denna onda ekonomiska cirkel har gjort det genom att lyfta ansvarstagandet till högsta kommunledningsnivå. Det handlar om konsekvent styrning av resurser efter behov och klarläggande av rektors och lärares förutsättningar och kompetens att utföra sina uppdrag enligt styrdokumenten.
Ni nämner i er artikel att ”Västerviks skattebetalare verkar ha ett dåligt avtal med kommunen och dess skolor”. Det avtal som gäller är att varje barn och elev ska nå de mål som skollagen och läroplaner ställer upp. Det är naturligtvis, som ni skriver, ett dåligt avtal om 20 procent inte når de grundläggande målen för grundskolan, om i genomsnitt tre elever i varje klass inte får sådant stöd att de blir behöriga till gymnasiet och om förskolans personal har svårigheter att räcka till för alla barnen i gruppen.
”Kommunen” som avtalspart är kommunfullmäktige, som också är huvudman för skolan. Därmed är det ni som kommunstyrelsens företrädare som i praktiken har ansvaret för förskolan och skolans förutsättningar att kunna arbeta efter och nå de nationella målen. Huvudmannaansvaret ligger på den högsta politiska nivån. Det är bara uppgifter, inte ansvar, som kan delegeras.
Ett tecken på att kommuners politiska ledning tar sitt ansvar är att dess fullmäktige och kommunstyrelse har skapat former för att få kunskap om verksamheten i förskole- och skolverksamheten genom t ex beredningar och olika arenor informationsinhämtning och dialog. Och det är här jag ser en första rörelse i rätt riktning, när Västerviks kommunledning nu går in i dialogmöten med verksamheten och föräldrar.
Grunden i dessa möten måste vara att öppet möta verkligheten bakom statistik och jämförelsetal. Om förskollärare och lärare idag har svårt att lyckas med sitt uppdrag, kan de knappast göra det med de ytterligare belastningar som aviserade nedskärningar innebär. Nedskärningar vars konsekvenser blir ökade kostnader för reparationer längre fram.
Den samlade bilden är tydlig. Nedskärningar i förskole- och skolverksamheten underminerar både Västerviks ekonomi och förutsättningarna för barn och elever att bli sedda och kunna utvecklas i Västerviks kommun.