DEBATT: Bistånd på villovägar?

Regeringen har nyligen annonserat sin avsikt att ytterligare stärka demokratifrämjande och rättsstatsutveckling i den svenska biståndspolitiken. Målet är att Sverige skall bli ledande när det gäller dessa frågor.
Samtidigt lever över en miljard människor i extrem fattigdom i världen. Det råder en akut brist på resurser för förbättringar i de fattigas materiella levnadsbetingelser och i hälsovård och utbildning. Man kan därför fråga sig om regeringens förslag är den mest effektiva användningen av svenskt bistånd.
I princip råder ingen motsättning mellan bistånd för demokratiinsatser och mer direkt tillväxtbefrämjande åtgärder. Tvärtom, demokrati- och rättighetsinsatser befrämjar bättre levnadsvillkor för de fattiga - om man väljer rätta insatser och går rätt väg för genomförande. Men risken är också stor att miljoner kommer att spenderas på diffust formulerade projekt utan påtagliga resultat.

Frihetsinskränkningar och hejdlös korruption är allmänna fenomen inom länder som är bland våra viktigaste biståndsmottagare. Biståndsinsatser för att värna om yttrandefrihet, fri press och fria val underlättar ansvarsutkrävande och bekämpandet av korruption och kan den vägen stödja andra insatser för att förbättra de fattigas levnadsvillkor. Regeringen gör därför rätt när den avser att ställa tydligare krav på våra biståndsmottagare vad gäller demokrati.
Tyvärr är verkligheten sådan att där behoven för befrämjande av demokrati och mänskliga rättigheter är störst är möjligheten till effektiva svenska insatser minst. Utan ett genuint stöd för sådana reformer från ledande grupper i våra biståndsmottagande länder är det inte troligt att isolerade svenska insatser ger bestående resultat.
Sverige bör därför driva frågor som har att göra med införandet av nya demokrati- och rättighetsprinciper inom ramen för samarbetet med EU, FN och andra internationella organisationer. Dessa organisationer - till skillnad från små, enskilda länder - har den politiska tyngd som krävs för att insatser för spridandet av sådana principer skall få bestående resultat.
I syfte att effektivisera svensk biståndsverksamhet har riksdagen ålagt Sida att begränsa antalet länder och sektorer som ges svenskt bistånd. Mot denna bakgrund är det svårt att förstå beslutet att lägga ett nytt - enormt stort och svårt - ansvarsområde på Sidas redan splittrade biståndsverksamhet.
Frågan är om inte pendeln nu svängt alltför långt mot satsningar på demokrati- och rättighetsfrågor. Mer direkt tillväxtbefrämjande åtgärder - stöd för investeringar i infrastruktur, näringsliv och finansiella system - svarar i dag för endast 13 procent av biståndet. En biståndsstrategi som ensidigt satsar på universella rättighetsfrågor och omedelbara sociala behov till förfång för ekonomisk tillväxt och förbättringar i de fattigas materiella levnadsvillkor riskerar att döma de fattiga länderna till bestående bidragsberoende.

Man kan också fråga i vilken ordning vi skall eftersträva att uppnå olika biståndsmål. Sydkorea och Taiwan - för ett par decennier sedan auktoritärt styrda länder - är idag fungerande demokratier. Demokrati kom till dessa länder inte genom externt stöd utan främst genom en inhemsk process där stigande utbildning och välstånd efterhand medförde att människor började begära politiska rättigheter.
Det kanske ligger något i Tolvskillingsoperans fras: "Erst kommt das Essen, dann kommt die Moral" (Först kommer födan, sedan moralen). Frågan om den rätta balansen och tidsordningen mellan olika demokrati-, rättighets- och tillväxtfrämjande insatser bör därför föras ut till allmän debatt.(SNB)

Debatt: Bistånd på villovägar?