Bristande närvaro i Beirut
Bristande närvaro. Av besparingsskäl stängdes år 2001 Sveriges ambassad i Beirut. Ett konsulat blev kvar i staden som är informationscentrum och lyssnarpost för hela Mellanöstern. Sveriges finansminister hette då Bosse Ringholm, just nu vikarierande statsminister. Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Holmberg beskrev läget som "väldigt oroande", men skyndade snabbt att lägga till att hon "hoppas och tror" att alla svenskar ska kunna tas hem i säkerhet. Målsättningen är att "i stort sett alla" ska ha kommit hem inom en vecka.
Samtidigt som Holmberg talade om att effektivt använda sjövägen och om att snabbt flyga hem svenskar befann sig utrikesminister Jan Eliasson på ett EU-möte i Bryssel för att diskutera just evakueringsfrågor.
Att dra paralleller till agerandet vid tidigare katastrofer är ofrånkomligt, inte minst till regeringens misslyckande i samband med tsunamikatastrofen för knappt två år sedan. Bortsett från det uppenbara att orsakerna är av helt olika karaktär - en naturkatastrof och en krigssituation - så är detta ännu ett prov av regeringens krishantering.
Har några lärdomar dragits?
Annandagen 2004 fick statsminister Göran Persson otillräcklig information, med allvarliga följder.
Denna vecka och två veckor framöver är vice statsministern Bosse Ringholm vikarierande statsminister. Vad han vet och tycker är okänt. Han har inte uttalat sig
Till skillnad från 2004 är dock utrikesministern denna gång i tjänst och tar sitt ansvar. För att kunna klara av att leda en starkt prövad organisation är det högst nödvändigt, vilket inte minst visade sig vid tsunamikatastrofen.
En sorglig likhet är att Sverige även denna gång har kritiseras för att ha kommit igång sent med evakueringen och i detta fall då enbart genom att ha kunnat erbjuda underdimensionerade bussar. Andra länder, exempelvis Italien, var snabbt på plats denna gång för att få hem sina medborgare.
En orsak till den saktfärdiga hanteringen är att Sveriges ambassad i Beirut, av ekonomiska skäl, stängdes 2001. Sedan dess har det bara funnits ett konsulat. Närmaste ambassad är i Damaskus. Med en ambassad hade det funnits mer personal på plats och dessutom personer med större befogenheter. Kort sagt - en kortare startsträcka.
I grund och botten är det en prioriteringsfråga som regeringen är ansvarig för. Tyvärr är det som det brukar vara. Allt möjligt som kan skötas bättre eller lika bra av andra vill en socialdemokratisk regering lägga sig i, men när det gäller sådant bara staten kan klara av, då är det inte så noga, då lägger finansministern sparbeting på vår representation i Beirut, huvudstaden i Libanon. Libanon är ett viktigt land och Beirut är ett informationscentrum och en lyssnarpost för Mellanöstern. Det är numera också tidigare hemland för ganska många svenskar.
Sveriges finansminister när Beirut-ambassaden stängdes hette - Bosse Ringholm.
För de drygt 4 000 svenskar som fortfarande befinner sig i Libanon är det en klen tröst att Holmberg "hoppas" kunna evakuera dem från krig och misär. Varför måste svenska medborgare återigen behöva titta på när andra färdas till trygghet?