Bror Duktig kontra Världens Värsting
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Södra halvan, med huvudstad i Söul och drygt 40 miljoner jämförelsevis välmående invånare i Asiens tredje största ekonomi, har vunnit respekt genom att sköta sig väl. Framgången symboliseras av stödet i FN:s säkerhetsråd för sydkoreanske diplomaten Ban Ki Moon som ny generalsekreterare.
Nordkoreas regim söker däremot vinna den sorts respekt som brukar förknippas med organiserad brottslighet, dess affärsidé alltsedan koreanska halvöns delning efter andra världskriget. Ledarna för kanske 25 miljoner människor, drabbade av den ena svälten efter den andra, försöker rädda sin ställning genom att trotsa FN och hota grannarna.
Nordkorea är ett utmärkt exempel på kommunismens kärna, att vara ett system som skapar makt. En tid tycktes det också kunna producera viss välfärd. Men det är nu mer än ett kvartssekel sedan den ekonomiska ledartröjan gick över till det på råvaror fattigare Sydkorea. Här ledde utvecklingen också fram till demokrati, på 1980-talet.
Vid den tiden hade Kina, som före Japan såg sig som Koreas skyddsmakt, börjat förändras. Kina är nu en av de tyngst vägande aktörerna i global ekonomi, och främjar sina intressen också genom att söka uppfattas som ansvarsfull partner i global politik.
Men Nordkorea förblir den värsting Kina förut var. Och Kina förblir objektivt sett Pyongyangs partner, samtidigt som man (liksom Ryssland) odlar förbindelserna med Söul.
Kinas regim sägs frukta en kollaps i Nordkorea om regimen tvingas ändra sig på ett sätt som undergräver den nödens och skräckens och okunnighetens legitimitet den nu har. Den rännil av flyktingar som i dag söker sig över gränsen till Manchuriet skulle kunna omvandlas till en flod.
Pekings oro delas av regeringen i Söul. Här är man präglad av Pyongyang-regimens aggressivitet genom åren, yxmord, bombattentat, infiltration av agenter och det sedan länge pågående spelet om kärnvapen. Men man anser att avvecklingen av regimen i norr måste få ta lång tid.
Japans inställning till Korea och dess regimer påverkas alltjämt av gammalt groll sedan halvön ingick i Japans imperium. Det har funnits en tendens att spela ut koreaner mot varandra. Men när Japan har en nära nog pacifistisk grundlag och känslan av att vara världens första, och hittills enda offer för krigföring med kärnvapen, reagerar man oerhört starkt när Nordkorea testar vapenbärare och atombomber.
Samtidigt som Kina och Japan tjänar på sitt ekonomiska samarbete har de på senare år demonstrativt odlat en fientlighet, utifrån historiska händelser och aktuella misshälligheter. Ett tydligt exempel är att Kina hittills stoppat Japans inträde i FN:s säkerhetsråd. Japan har å sin sida betonat värdet av alliansen med USA.
Nu valde Japans nye premiärminister Shinzo Abe att avlägga ett första besök utomlands i Peking och inte som vanligt i Washington. Kina har också sänt ut vänligare signaler.
Det första toppmötet Kina-Japan på fem år överskuggades av Nordkorea-frågan.
Japan tenderar att stödja USA:s krav på åtgärder mot Pyongyang. Sydkorea och Kina har hittills hållit en förespråkat en annan linje, i avsikt att undvika upptrappning, och destabilisering i regionen.
Intressena går lite kors och tvärs, med alla är överens om att det är Nordkoreas regim som är problemet. Den enigheten ger ett slags trygghet. Det är inte Nordkoreas nukleära vapenskrammel som är det allvarligaste hotet mot freden i nordöstra Asien. (SNB)
UTRIKES
Bo Ture Larsson