Budgetstöd för hälsovård och utbildning
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är alltid sunt att vara lite avvaktande och ställa kritiska frågor om nya större satsningar. Men faktum är att budgetstödet är en del av ett stort paket som ska göra biståndet effektivare. Ett initiativ som Västerviks-Tidningen säkerligen uppskattar.
Hela paketet kallas för Parisagendan - en överenskommelse som gjordes i Paris i fjol mellan bilaterala och multilaterala biståndsgivare å den ena sidan och 54 fattiga länder å den andra.
Parisagendan bygger på att det fattiga landet tar ett mycket större ansvar för sin egen utveckling. Och att givarna stöttar denna både med hjälp till att utveckla en effektivare och transparent offentlig förvaltning (tydliga budgetssystem, riksrevision, korruptionsbekämpning, offentlig insyn i statens förehavanden etc) och med massiva stöd till vård, skola och omsorg.
För att få del av detta massiva stöd måste det fattiga landet skapa en tydlig politik för att bekämpa fattigdomen. En sådan politik innehåller normalt stora satsningar på hälsovård och utbildning - bara friska och utbildade människor kan orka resa sig ur fattigdomen.
Normalt står det fattiga landets skattebetalare för merparten av dessa satsningar. Biståndsgivarna roll är att stötta, stå bi. Det gör vi givare genom att gemensamt finansiera stora överföringar till det fattiga landets budget. Om satsningen riktas till en specifik sektor, till exempel utbildning, kallar vi det sektorprogramstöd. Om satsningen ska finansiera ett brett program för fattigdomsbekämpning kanaliseras den genom statens övergripande budget och kallas då för budgetstöd.
Fungerar budgetstödet som det är tänkt? Ja, framför allt bidrar budgetstödet till att mottagarländerna satsar mer på hälsovård och utbildning än innan de fick budgetstöd. Det visar bland annat en stor oberoende internationell undersökning som presenterades i maj 2006. Vi kan exempelvis se att fler skolor byggs, fler flickor går i skolan, fler barn får vaccin och att sociala institutioner stärks.
Dessutom leder budgetstöd och givarharmonisering (att givarna samordnar sig mer) till att kostnaderna för att hantera biståndet minskar: De få tjänstemännen det fattiga landet kan ägna sig åt landets utveckling i stället för att ansöka hos och rapportera till tjogtals med givare.
Genom att förbättra det fattiga landets budgetsystem - och genom en enhetlig hantering av biståndet - blir det också lättare att följa statens hantering av skatte- och biståndsmedel. Därigenom blir det lättare att upptäcka och bekämpa korruption. Men det fordrar granskande parlament, fria medier och ett starkt civilt samhälle som förmår att hålla tummen i ögat på makthavarna. Just därför är stöd till parlament, medier och det civila samhället vitala delar av det svenska biståndet.
De länder som får bistånd är emellertid inga perfekta stater. Det är länder som brottas med stora problem, utbredd fattigdom och där mänskliga rättigheter inte alltid respekteras och demokratin är svag - eller knappt påbörjad. Det är just därför Sida arbetar i dessa länder - för att förbättra för de fattiga.
Därför finns det också risk för bakslag. Den politiska viljan att främja demokrati, mänskliga rättigheter och för att minska fattigdom kan vändas i sin motsats. Men då kan vi givare ompröva budgetstödet. Under det senaste året har vi gjort det både för Etiopien och för Uganda.Svar: Se ledaren.
BREV TILL LEDARSIDAN