Carlsson tänker nytt om bistånd
Klok minister. Det svenska biståndet ska ändra inriktning, sa biståndsminister Gunilla Carlsson på måndagen. Färre länder ska stå på mottagarlistan, från dagens sjuttio till drygt trettio. Länder som Kina och Vietnam försvinner som mottagarländer.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Onekligen en tillnyktring. Det statliga svenska biståndet, som omfattar knappt trettio miljarder kronor per år, har sedan länge varit en av politikernas käraste experimentverkstäder. Resultatet av decennier av mer eller mindre aktivistisk biståndsverksamhet, parad med en förbluffande politisk naivitet, har lett till att biståndet i dag spretar åt alla håll.
Den centrala diskussionen - den om vilken långsiktig nytta biståndet gör - den förs knappt alls. Något enstaka kritiskt inlägg dyker upp då och då, exempelvis när en diktator i ett eller annat biståndsland stoppar in så stor del av biståndspengarna på något schweiziskt nummerkonto, att inte ens biståndsetablissemanget kan blunda för det.
Biståndet har mera haft som politiskt syfte att få givarna att känna sig goda och rättskaffens än att verkligen göra skillnad. Enprocentsmålet - en procent av nationalinkomsten till bistånd - har upprepats som ett mantra. Penningpåsens storlek har snart sagt varit viktigare än vad pengarna används till.
Allt bistånd från stat till stat dras med ett grundläggande problem, nämligen att det uppfattas - och utnyttjas - som stöd till mottagarlandets regim, hur odemokratisk och förtryckande den än är. Det problemet löser ingen på en kafferast, men effekterna kan motverkas genom en biståndspolitik som tydligt fokuserar på demokratiuppbyggnad och mänskliga rättigheter. Kontroll och utvärdering är andra helt nödvändiga delar i en fungerande biståndspolitik, även där brister det alltför ofta i dag.
Biståndsministerns förslag handlar inte om besparingar. Det handlar om att det svenska biståndet ska användas för att långsiktigt hjälpa människor att ta sig ur fattigdom och elände. Det kan bara göras genom stöd till demokratiseringsprocesser, mänskliga rättigheter och marknadsekonomi. Utmaningen är att stimulera mindre lyckligt lottade folk att lyfta sig själva snarare än att pacificera dem med penninggåvor.