Det blir troligen ett stormigt toppmöte den 22 november när EU-budgeten för åren 2014-2020 ska fastställas.
EU-ordföranden Barosso vill utöka budgeten med cirka åtta procent till drygt 1 000 miljarder euro som motsvarar ungefär 8 500 miljarder kronor.
Ordförandelandet Cypern presenterade nyligen ett kompromissförslag som innebär viss neddragning jämfört med EU-kommissionens förslag. Ur svensk synvinkel ändå ett dåligt förslag. Den dyrbara jordbrukspolitiken föreslås nästan oförändrad, tillväxtsatsningarna minskar och Sveriges EU-avgift höjs. Sverige är redan nu det EU-land som betalar mest per capita.
Förslaget innebär rejält ökade kostnader för Sverige. De siffror som nämnts pendlar mellan fyra till tio miljarder kronor. Den högre siffran svarar finansminister Anders Borg för. År 2012 beräknas den svenska EU-avgiften enligt tillgänglig statistik uppgå till 31,3 miljarder kronor. Sverige får tillbaka cirka 13 miljarder som främst går till bönder, regionalstöd och sysselsättningsprojekt.
Cirka 40 procent av budgeten går till jordbruksstöd. Främst Frankrike och Spanien med ett stort antal småbönder motsätter sig minskning av stödet. Ungefär lika mycket går till regionalstöd som i stor utsträckning går till senare EU-anslutna länder. Polen med stort regionalstöd vill öka EU-budgeten rejält. Detta visar att vi inte bör skynda på med ytterligare anslutning av länder till EU om vi vill hålla avgifterna på någorlunda rimlig nivå.
Ett annat mycket gångbart argument är demokratikravet. Redan EU-anslutna länder som Ungern och Rumänien uppvisar brister i detta avseende. Så länge som folk flyr från länder som Serbien, Kroatien och Albanien bör blotta tanken på medlemskap definitivt avskrivas.
Sveriges regering med EU-minister Birgitta Ohlsson i spetsen vill liksom våra oppositionspartier starkt begränsa det kostsamma och starkt reglerade jordbruksstödet. För att bättre kunna konkurrera med Asiens och vissa latinamerikanska länders snabbt växande ekonomier vill Sverige ha större satsningar på forskning och entreprenörskap.
Det finns ett starkt ännu inte nämnt argument för att Sverige ska kräva minskad eller åtminstone inte höjd EU-avgift. Det är att Sverige i förhållande till folkmängden tar emot mångdubbelt fler asylsökande än de stora EU-länderna och då främst Tyskland och Frankrike. Sveriges regering borde genom den tillsynes kraftfulla EU-ministern Birgitta Ohlsson också kräva att de mer ekonomiskt utvecklade EU-länderna tar emot och prövar ett större antal asylsökande. Vi måste inse att det inte är möjligt för ett litet land som Sverige att i ett längre perspektiv ta emot så stor procentandel asylsökande som nu sker.
Sverige och andra liksinnade länder måste också säga nej till den snabbt växande och penningslukande EU-byråkratin som ser som sin främsta uppgift att i allt större utsträckning överföra beslutsrätten från de nationella regeringarna och parlamenten till EU. Vi måste upprätthålla respekten för närhetsprincipen om att beslut ska fattas så nära ländernas medborgare som möjligt för att undvika ett demokratiskt underskott där människorna känner sig överkörda av en elitistisk maktelit.
EU har väl fyllt sin uppgift att efter två blodiga världskrig under första hälften av 1900-talet säkra freden mellan Europas stater. Tullar och andra handelshinder år borttagna. Vi är dock inte mogna att mer eller mindre etablera ett Europas Förenta Stater där de mindre staternas intressen får svårt att göra sig gällande. Alltför stor makt till den svällande EU-byråkratin undergräver det nödvändiga folkliga förtroendet för unionen.