Jämlikhet och solidaritet har allt för länge varit omoderna ord. Både slagorden och innebörden. Jämlikhet och solidaritet anses passé i en individualistisk tid där entreprenören och småbarnsföräldern pressas mellan karriären, färdiga matkassen och rot-städaren. Jämlikhet och solidaritet har varit otidsenliga i minst sex år. Då vann de borgerliga valen i riksdagen såväl som i vår egen kommun Västervik. Nu skulle entreprenörsandan blomstra, smarta personliga varumärken skulle byggas och sysselsättningen skulle öka. Nu skulle landet och kommunen drivas som ett företag, det skulle bli lite drag under galoscherna.
Enligt borgerlig retorik så står vi människor oss själva närmast. Kanske är det sant. Låt säga att jag i detta avseende, och möjligtvis endast detta, till och med håller med. Vi människor gillar rea. Vi tänker kortsiktigt. Vi gillar tanken på 20 procent skatt och mer pengar i plånboken. Vi gillar det vi kan se och ta på - snabba resultat. Vi gillar tanken på vårt eget liv som en vinstmaskin. Vi vill se oss själva som vinnare. Vi gillar att bo i vårt trygga medelklassområde. Så, vi röstar borgerligt och sedan väntar vi. Och tycker att livet är ganska gott. Men något börjar gnaga. Något som först nu, efter sex år, börjar synas och knacka på dörren i de trygga medelklassområdena. Vi upptäcker problem under den putsade fasaden. Vi tittar på det stora lyftet som visade sig vara ett luftslott och plötsligt blir alla motgångar obekvämt synliga. Vi påtalar det, men möts av tigandets taktik. Vi känner oss lurade.
Jag gissar nu. Men sannolikt har en betydande del av de människor som på senare tid beklagat sig över att kommunen och staten inte tar ansvar för våra skolor och våra äldreboende, både på debattsidan och i nyhetsdelen i VT såväl som i andra tidningar, röstat borgerligt i det senaste valet. Kanske inte alla, men en del. Varför börjar dessa människor dra öronen åt sig just nu?
Anledningen till att vi först nu, sex år senare, hör surret i debattartiklar och andra medier är helt enkelt för att de människor som nu gör sig hörda i debatten inte har ställts inför dessa problem tidigare. De problem som många människor ställdes inför redan för flera år sedan. Anledningen till att dessa röster först nu tar ton är naturligtvis för att problemen först nu dyker upp på deras gård. Det drabbar nu deras barn, deras gamla.
Men vad trodde de skulle hända? Trodde de att staten och kommunens pengar kom från en aldrig sinande källa? Trodde de att vi kunde satsa på nya farleder och andra ansiktslyft för staden samtidigt som det sprängdes in miljoner i nya fräscha projekt som skulle gynna det egna företagande utan att pengar måste tas någon annanstans ifrån? Om man dessutom, som de borgerliga gör, också ser det som en hörnsten i sin politik att sänka skatten blir detta en absurd ekvation. Självklart kommer det i slutändan att märkas i andra verksamheter. Naturligtvis blir utgången den att pengarna till slut inte räcker till - det drabbar då bland annat skola och omsorg.
Ett samhälle är inget företag, ett samhälle ska inte drivas av en entreprenör. Ett samhälle är något vi gemensamt tar ansvar för, något vi gemensamt kan dra nytta av. Ett skyddsnät som vi gemensamt kan känna oss trygga i. Ett samhälle är inget företag som törstar efter vinster, eller vill pressa sina anställda till max och sedan inte ta ansvar när de anställda blir sjuka och ledbrutna. Ett samhälle är en krockkudde av moral som vi tillsammans bygger upp med hjälp av värderingar, omtanke och hänsyn till våra medmänniskor. Som fångar upp de små och svaga samtidigt som de människor som har potential ges möjlighet att utforska okänd mark i visshet om att det finns en trygg gemenskap som fångar upp dem om de misslyckas.
Men utan skatter och en klok fördelningspolitik kan inget av detta uppnås. Utan solidaritet och jämlikhet blir detta bara en utopi. Eftersom vi människor är inkompetenta på fördelningspolitik behöver vi en stat och en kommun som vi kan lita på och som hjälper oss att stötta varandra. I en sådan miljö kan vård, skola och omsorg återigen växa sig starka.