När jag läste i Västerviks-Tidningen om kommunfullmäktiges möte måndag 29 april, där jag själv deltog som ersättare för Sverigedemokraterna, SD, blev jag ännu mera övertygad, att nu är tillfället rätt. Nu tycker jag verkligen att det är dags för ett inlägg som klargör att det inte alls gick lugnt till i början utav 1990-talet, vilket Gunnar Boman påstod i sin annars lysande framställning av Lysingsbadets Resorts utveckling och framtidsplaner, som Västerviks kommuninvånare ska vara stolta över. När Bosse Karlsson (SD) gick upp för att fråga Gunnar om hans syn på Lysingsbadets påverkan av att det finns ett asylboende på området, och som haft åtskilliga polisiära besök, så poängterade Bosse att han inte ville dra alla asylsökande över en och samma kam och naturligtvis inte jag heller, men menade också att vintern har varit kantad av kriminella personer som begått mängder med brott och undrade därför om inte Gunnar såg några problem med asylsökanden boende där även under turistsäsongen? Gunnar svarade att han inte alls såg några som helst problem med detta, och att det endast skulle röra sig om barnfamiljer och att Västerviks Resort bara agerar som hyresvärd, och att det har fungerat problemfritt förr, nämligen i början utav 1990-talet.
På en punkt hade annars Gunnar rätt, och det är att allt händer nere på sta’n med omnejd, men att förövarna många gånger kommer från just asylboendet, sa han inget om.
Det var då jag påmindes om bland annat jättebråket med misshandelsfall med mera som inträffade hösten 1992 på Västerviks Stadshotells nattklubb när jag med flera kom i vägen och blev brutalt misshandlade av personer som var inhysta just på Lysingsbadets flyktingförläggning. Vid polisförhören sedan fick vi reda på att det handlade om Kosovoalbaner. Syftet med deras stöldräder bland onyktra svenskar enl polisen var, att samla in så mycket pengar som möjligt till Kosovos befrielsekamp. Det innebar i klartext medel för att införskaffa vapen. En pistol skymtade fram i förgrunden på en bild i ett reportage som Västerviks-Tidningen gjort därute en tid senare, och som ingen upptäckte förräns tidningen var ute. Förövarna hann ge sig av innan polis hann dit. Under tiden så sjöng för full hals kulturminister Birgit Friggebo samma höst ”We Shall Overcome ” på Folkets Hus i Rinkeby.
Hela mitt liv med Peace, Love o Rock´n Roll och tron på en enad och god värld slogs i ett slag sönder och samman. Jag och många med mig började ifrågasätta den förda flyktingpolitiken. Som tidigare trogen sosse, som ibland också röstat vänster, så fick jag inga förstående kommentarer alls från dessa partiers politiker, utan detta var helt rätt väg att gå menade dom. Ännu mindre från Folkpartiet, som borde vara just ett ”folkets parti ”. Det är ju synd om dem, fick man till svar. Frustrationen blev med åren allt större, eftersom detta inte visat sig vara en isolerad händelse, och även min besvikelse och kränkthet som jag kände över de traditionella partiernas ovilja att ta till sig det som hände och händer. Samhället ställde inte upp på sina egna.
Åren har gått och politikernas syn på asylpolitiken har bara blivit ”värre” naiv. Självklart ska vi hjälpa behövande ”riktiga” flyktingar, men kriminella som slinker igenom detta grovmaskiga asylnät ska uppsökas och avvisas, enligt min mening, när man kommit hit av uppenbart andra skumma och illegala skäl.
När väl tiden var inne, så upptäckte jag att SD var det enda alternativet för att på demokratisk väg kunna få framföra och kritisera den förda politiken, inte bara inom detta område, utan även på andra områden som vård, skola och omsorg med alla nedskärningar där. Man snackar hela tiden så vitt och brett om solidaritet från övriga, men vart finns den solidariteten gentemot våra egna? Därför blev jag till slut Sverigedemokrat.