Samtidigt som det republikanska primärvalet pågick i delstaten Florida gick israeliska primärvalsväljare till valurnorna för att lägga sina röster i regeringspartiet Likuds partiledarval. Tidigt på onsdagsmorgonen blev det klart att premiärminister Benyamin Netanyahu som väntat får sitta kvar. Hans enda seriösa utmanare, Moshe Feiglin, fick dock 24 procent av rösterna, en knapp ökning jämfört med Feiglins resultat i partiets primärval 2008. Feiglin representerar partiets högerfalang och har länge varit en nagel i ögat på Netanyahu.
Tisdagens primärval i Israel och USA hade tydliga paralleller. Den medvetet chanslöse Moshe Feiglin har stora likheter med den lika chanslöse Ron Paul, vilket dock inte förhindrade de båda männen från att kandidera. Båda två hävdar med visst fog att de representerar sina respektive partiers grundvärderingar bättre än de båda premiärvalens förmodade vinnare. Samtidigt uppfattas just dessa grundvärderingar som extrema av en majoritet av den allmänna väljarkåren. Detta har gjort att en majoritet av primärvalsväljarna istället har lagt sina röster på de kandidater som uppfattas som valbara. Man är alltså så mån om att vinna de allmänna valen att man hellre röstar på en kandidat som man tror att andra väljare gillar, än röstar på den kandidat vars åsikter man själv delar.
Nu är det visserligen inte så att en majoritet av Likudväljarna nödvändigtvis delar Moshe Feiglins åsikter för att sedan ändå rösta på Benyamin Netanyahu, men det faktiska stödet inom Likud för Feiglins politiska plattform är av allt att döma betydligt större än vad tisdagens valresultat gör gällande. Samma sak kan sägas om Ron Paul i USA. En ej oansenlig del av de republikanska väljarna lockas av Pauls ideologiska alternativ, vilket har gjort honom till helt annan sorts utmaning för Mitt Romney än både Newt Gingrich och Rick Santorum.
Trots att både Moshe Feiglin och Ron Paul är garanterade förlorare ska de alltså inte avskrivas alltför lättvindigt som marginaliserade extremister i periferin vars åsikter aldrig har en chans att spela en roll i Israels och USA:s politik. På båda sidor av Atlanten sprider sig en djup oro inför framtiden. Enorma ekonomiska och militära utmaningar väntar både Israel och USA de närmaste åren. Sannolikheten är stor att dessa utmaningar kommer att kräva att tidigare inarbetade tankemönster måste omprövas på ibland radikala sätt. Denna sortens nytänkande kommer sällan från etablerade politiker som röstats fram på grund av sin valbarhet. Nytänkandet kommer nästan alltid från periferin, på gott och ont.
I många fall är nytänkandet egentligen bara sunt bondförnuft. En av punkterna i Ron Pauls politiska plattform är att USA omedelbart måste strypa all utbetalning av bistånd till andra länder, inklusive de nästan tre miljarder dollar i militärt stöd som årligen kommer Israel till del. På denna punkt är dessutom Ron Paul och Moshe Feiglin rörande överens. Det är dock ytterst svårt att föreställa sig hur världen skulle se ut utan amerikanskt bistånd, i synnerhet det militära biståndet till Israel, vilket gör att många amerikanska väljare instinktivt ryggar tillbaka inför blotta tanken. Men om man betänker att USA årligen dras med ett budgetunderskott som överstiger 1 000 000 000 000 dollar inser man att det bara är en tidsfråga innan Ron Pauls "radikala" idé kommer att behöva implementeras oavsett vem som sitter i Vita Huset.