Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 har flera beslut fattats som har fått kännbara konsekvenser för den svenska hälso- och sjukvårdsmodellen. Det har exempelvis handlat om ökad privatisering av sjukvården och beslut som öppnat upp för en utveckling med gräddfiler, där rika kan köpa sig vård och behandling snabbare och därmed gå förbi den breda allmänheten. Den borgerliga regeringen har medvetet inlett ett systemskifte som innebär avsteg från principerna om solidaritet och vård på lika villkor för alla medborgare. De borgerliga påstår att valfriheten skulle gynnas av deras politik. Men i praktiken är det inte patienterna som har fått det bättre, utan de privata vårdföretagen som har stärkt sin ställning.
Som ansvariga majoritetspolitiker för landstinget i Kalmar län innebär den nationella högerinriktningen av hälso- och sjukvårdspolitiken utmaningar och påfrestningar.
När vi vill driva politiken i en mer solidarisk riktning och satsa på sjukvården, tvingas vi förhålla oss och då och då även rätta oss efter regeringspolitiken som har en annan inriktning.
Vi har exempelvis varit kritiker till införandet av den fria etableringsrätten inom primärvården.
Samtidigt har vi tvingats att anpassa landstingets verksamhet efter den nya lagstiftningen för att inte bryta mot lagen. Vi har också varit tydliga i vår kritik mot de försämrade reglerna i sjukförsäkringen. Samtidigt har landstingets läkare tvingats att förhålla sig till fattade riksdagsbeslut, som innebär strängare tolkningar och allt för ofta omänskliga följder för den enskilde.
Det gäller också den borgerliga riksdagsmajoritetens beslut att försämra högkostnadsskyddet för vård och mediciner från årsskiftet. Något som de rödgröna riksdagspartierna var emot. Vi har på alla tänkbara sätt försökt stoppa höjningen via Sveriges kommuner och landsting, remissvar, insändare, namninsamlingar och så vidare. Vi har varit motståndare eftersom vi vet att det framför allt är äldre multisjuka och kroniker som blir drabbade. Men de borgerliga riksdagspartierna lyssnade inte på kritiken, utan valde att rösta igenom förslaget.
Nu har det uppstått en diskussion huruvida landstingsfullmäktige borde ha fattat ett aktivt beslut att inte följa nivåerna i det nationellt beslutade högkostnadsskyddet.
Det hade visserligen varit teoretiskt möjligt, men samtidigt inneburit ett avsteg från likvärdighetsprincipen och sannolikt medfört nedskärningar inom vården för att få fram de 3,5 miljoner kronor som höjningen skulle ge. Ett sådant beslut var inte vi beredda att fatta under rådande ekonomiska omständigheter. Vi hade hellre sett en rödgrön regering som förhindrat försämringen och prioriterat höjda generella statsbidrag till landstingen framför sänkta skatter.
Att vara medborgare i ett rödgrönt styrt landsting innebär således inte (dessvärre bör tilläggas) att man är förskonad från den borgerliga regeringspolitiken. Det innebär däremot att man har en politisk majoritet med höga ambitioner för sjukvården, som tar ansvar för sjukvården i en svår ekonomisk tid och som alltid tar strid för trygghet, solidaritet och rättvisa.