I en debattartikel i Västerviks-Tidningen den 7 mars hävdar Olof Nimhed (VDM) att min argumentation för vår motion om minskat mottagande av utlänningar i Västerviks kommun är en "tankeröra".
Västerviks kommun har i dag ett avtal med staten om att ta emot 60 utlänningar per år. Enligt Migrationsverkets egna uppgifter för 2010 (det sista året vi fått uppgifter för) kom detta år 9 personer till Västervik med flyktingskäl enligt FN:s flyktingkonvention. Vi har föreslagit att säga upp nuvarande avtal med staten om mottagande av utlänningar, och minska mottagandet till max 10 personer med flyktingskäl.
Detta ville dock Olof Nimhed och flertalet övriga ledamöter i de andra partierna inte diskutera. Olof Nimhed var i stället upprörd över att vi i motionen påtalat att Sveriges grundlag ändrats från och med den 1 januari 2011. Där står nu, i regeringsformen 1 kap. 2 §, sista stycket, att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Om inte det är ett påbud om officiellt stöd till ett mångkulturellt samhälle så vet jag sannerligen inte vad som är det. Vi talar nu inte bara om inhemska minoriteters, som samer, självklara rätt, utan lagen gäller även alla andra minoriteter.
Vi sverigedemokrater vill att Sverige skall uppmuntra dem som kommer hit att bli svenskar. Om samhället dock, som nu, har den motsatta attityden och invandringstakten samtidigt är så hög som nu, ja, då kommer detta inte att vara möjligt. Och då riskerar svenskarna, vad tiden lider, att bli i minoritet i sitt eget land. Att vi i motionen skrev att vi svenskar kan bli en minoritet ansåg dock Olof Nimhed vara uppseendeväckande. Men det är inte jag som hittat på att det finns minoriteter. Det står som synes till och med i grundlagen, där man dessutom använder termen etniska minoriteter. Då måste väl även svenskar kunna bli en minoritet?
Olof Nimhed är till och med konfunderad över att jag använder ordet "utlänning". Kommunstyrelsen, där Olof själv sitter med, har dock inga synbara problem att förstå innebörden av ordet. I avtalet med länsstyrelsen av 2011-01-18 står nämligen i § 1 att "Västerviks kommun åtar sig att årligen ta emot 60 utlänningar..."
Jag försökte också i mitt inledningsanförande i kommunfullmäktige konkretisera och exemplifiera när man identifierar sig med andra svenskar och när man inte gör det: När till exempel ungdomar med utländsk bakgrund anser att det är familjens rätt att bestämma vem deras systrar och döttrar skall få gifta sig med, eller om denne får vara en svensk, visar det att vi har allvarliga problem. Just denna argumentation har jag själv hört av ungdomar på Västerviks gymnasium. När samma ungdomar säger att muslimer får själva skämta om islam, men svenskar får inte skämta om islam, så visar detta bara än tydligare på dilemmat.
Olof Nimhed frågade i talarstolen också vad jag var så rädd för: jag är nu inte särskilt rädd av mig, men jag försöker se verkligheten som den är. Jag gav ett exempel från det mångkulturella samhälle jag själv känner bäst, Indien, där jag rest och vistats under åtta längre och kortare perioder under främst 1980- och 1990-talen: Jag har där samtalat med allt från högkastiga brahmaner, tjänstemän, akademiker till bönder, arbetare och "oberörbara" (daliter). Och med hinduer såväl som sikher, jainister, muslimer och kristna. Jag har i Indien dessutom träffat en del människor som själva deltagit i, eller varit offer för, etnisk fördrivning och/eller religiösa kravaller.
Mitt syfte var inte att sprida fördomar i fullmäktige, utan att försöka förmedla hur jag uppfattat det: att i ett mångkulturellt samhälle är lojaliteten med den egna gruppen mycket stark. Den blir för den enskilde den främsta tryggheten, när stat, polis och rättsväsende inte längre fungerar. Jag kan inte blunda när jag ser samma fenomen växa fram i mitt eget land.