Debatt - för vem?
Långtråkigt. Milde tid, vilket sömnpiller! Debatten i SVT:s Agenda mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin på söndagskvällen var så urbota långtråkig att man fick trästickor i själen av den. Ett hårt betyg, kan tyckas, men ett som uppenbarligen ges av de flesta som tittade.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De förutsägbara påhoppen följdes av de lika förutsägbara uttalandena om samförstånd över blockgränserna. Lite komiskt blev det dock när Sahlin gav Reinfeldt en klapp på axeln för hans sätt att "beskriva behovet av ordning och reda, kunskap och kanske också långsiktighet och lugn och ro för föräldrarna."
Jaha, och var har socialdemokraterna varit i den diskussionen de senaste 40 åren? Sahlins trovärdighet i den frågan är extremt låg - därför blev hennes lilla gulliga oss-kompisar-emellan-klapp direkt fånig.
Och det hettade till en aning i skattefrågan - Mona Sahlin vill höja skatterna och sänka egenavgifterna medan Fredrik Reinfeldt gör tvärtom.
Men var fanns glöden och engagemanget? Var fanns känslan av att det här faktiskt handlar om viktiga saker, om hur Sverige ska se ut i framtiden och hur vi ska komma dit?
Kanske är det formens fel. Kanske är en sådan här debatt mellan två kontrahenter i en tv-studio så omodern i sin form att det inte går att utveckla den mer. Sahlin och Reinfeldt stod i stället för att sitta -det var väl det enda som skilde sig en aning från hur det har sett ut sedan tv:s barndom. Formen är helt enkelt så mossig att inte ens de två debattörerna förmår utveckla någon entusiasm inför projektet, och hur ska då publiken kunna göra det?
Det är dags för partierna och televisionen att ta sig en rejäl funderare på hur tv ska kunna förmedla politisk debatt på ett sätt som känns aktuellt och intressant. För den här debatten var ingetdera.