Debatten om fördelningspolitiken är mycket ytlig
Lyxbil. Artikelförfattaren skriver om fördelningspolitik och använder en miljonbil som exempel. Foto: Björn Larsson Ask/SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För det första av den anledningen att det alltid är fördelningen av inkomst som står i fokus för både debatt och politik. Problemet är att fördelningen av inkomst inte säger särskilt mycket om jämlikheten i ett samhälle.
Betydligt viktigare för denna är fördelning av förmögenheter. Och denna är i Sverige mycket ojämn. Flera studier visar att ett viktigt skäl till detta är den jämna inkomstfördelningen efter skatt.
Den som föds rik eller blir rik av tur förblir rik samtidigt som inga andra kan arbeta sig uppåt i förmögenhetshierarkin. En hög (och i Sverige tidig) progressivitet i inkomstskatten blir ett effektivt verktyg för att bevara gamla klasstrukturer i samhället och för att se till att förmögenhetsstrukturen bevaras.
För det andra finns ett stort problem i den mycket statiska analys som görs av fördelningsfrågor som bäst sammanfattas av medias jakt på vinnare och förlorare. Om en grupp länge drabbats av en stor orättvisa kommer givetvis denna grupp med automatik att vara den som tjänar mest på att orättvisan tas bort. För att bedöma om ett förslag är rättvist eller orättvist måste man förhålla sig till vad man anser om ursprungssituationen. Ett hårddraget exempel illustrerar detta.
Antag att en regering väljer att konfiskera alla bilar värda mer än en miljon. Antag att nästa regering återlämnar bilarna till deras tidigare ägare. Kan man då med automatik säga att politiken är orättvis eftersom den bara gynnar vissa som får en dyr bil?
Nej, självklart inte, rättvisan eller orättvisan i detta beror av hur vi ser på den första åtgärden som var att konfiskera bilarna. Och det är precis så vi bör se de förslag som nu lagts om fastighetsskatten och förmögenhetsskatten. Har skatten varit orättvis tidigare är det givetvis rätt att ta bort den.
För det tredje riskerar de mest utsatta att komma i kläm när de fördelningspolitiska ambitionerna ständigt utökas.
Slutligen är det helt orimligt med en fördelningspolitik som inte på något sätt tar hänsyn till hur resurser skapas. Det finns inget bättre sätt än tillväxt att bekämpa fattigdom. De "fattiga" i USA har ofta en bättre ekonomisk situation än svensk medelklass. I Sverige är höga marginaleffekter beskrivet som positivt ur ett fördelningspolitiskt perspektiv. Samtidigt medför de att läkaren, civilingenjören och entreprenören arbetar mycket tid i hemmet istället för på jobbet. Vilket i sin tur leder till att andra får gå arbetslösa och stå i vårdkön. Det är svårt att se sådan politik som något annat än en racerbana in i tvåtredjedelssamhället.
Debatten om fördelningspolitik har länge förts på ett mycket ytligt sätt. Detta har skapat en situation där även den förda politiken riskerar att styras av ytliga dogmer. Detta skadar jämlikheten i Sverige. Framförallt är det en växande fara för Sveriges verkligt fattiga. (SNB)
DEBATT
Robert Gidehag är vd för Skattebetalarnas förening.