Den skicklige diplomaten från Eslöv
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En läsvärd minnesbok om Lars-Åke Nilsson har på förlaget Atlantis med titeln Envoyén från Eslöv givits ut av Lars-Åkes vän Cypernambassadören Ingemar Lindahl och Svenska Dagbladets tidigare utrikeskorrespondent Ingmar Lindmarker. Här finns mycket att hämta för samtidshistoriker men också för unga som önskar satsa på diplomatkarriären.
Det står helt klart att diplomaten Lars-Åke Nilsson inte trivdes särskilt bra i Moskva. Han var genuint misstänksam mot 1980-talets Sovjetunionen. Bäst trivdes han i det alltigenom politiska Washington, där varje samtal, även med tidningsbudet nära Vita Huset, är politiskt. Lite förvånande är kanske att han vare sig i Tokyo eller Moskva försökte lära sig grunderna i språket. Han hade inte tid menade han. Han var den borne rapportören.
I Washington fick han under de minst sagt frostiga tiderna efter Olof Palmes uttalande om USA:s krig i Vietnam visa upp de bästa diplomatiska sidorna. Han kunde medverka till att utrikesminister Henry Kissinger gjorde ett oväntat Sverigebesök. Enligt boken lär Kissinger på frågan om svensk utrikespolitik sagt att " Sverige har för att vara ett litet land mycket utrikespolitik".
Det kapitel i minnesboken om Lars-Åke Nilsson som mest fascinerar mig är skildringen av hans arbete före och efter sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien och hans nära vänskap med dissidenten och senare presidenten Vaclav Havel. I internationell press på den tiden uppfattades den svenske diplomaten närmast som en aktör i detta skeende. Det visar inte minst att diplomater kan ha ett starkt engagemang och verka i viss riktning. Det förvånande är att de tjeckoslovakiska myndigheterna inte sökte stoppa ambassadör Nilssons samarbete medoppositionen och organisationen Charta-77.
Skälet till hans starka engagemang var att han omedelbart kände sympati med invånarna i Tjeckoslovakien. Han betraktade dem som förtryckta men högst civiliserade centraleuropéer till skillnad från de opolerade ryssarna, vars identitet utformats i gränslandet mellan öst och väst.
Lars-Åke Nilsson umgicks inte bara med dissidenten Havel utan också med oppositionelle Jiri Dienstbier, senare utrikesminister i den första postkommunistiska regeringen. Tjeckoslovakien hämtade under tio novemberdagar 1989 in tjugoett år av tidlöshet skriver Lars-Åke Nilsson. Sett i historiskt perspektiv måste sägas att Lars-Åke Nilsson tog risker. Han skjutsade Havel till Realistiska Teatern den kvällen Medborgarforum bildades. Och vid Havels första presskonferens för internationella media satt vid Havels sida Eslövs stolte son Lars-Åke Nilsson.
Det är inte förvånade att tillträdande statsministern Carl Bildt, som lärt känna Lars-Åke Nilsson under Moskva- och Washington-åren utnämnde honom 1991 till kabinettssekreterare. Hemmaåren var synnerligen arbetskrävande.
Och så fick han som belöning ambassadörsposten London - hans andra favoritplats.
Tragiskt att han i så unga år gick bort i en hastig sjukdomsattack minuter före en middag på ambassaden. Han ville före middagen bara kolla Channels Fours TV-nyheter och så kom attacken.
Prestigetidningen The Times skrev att Sverige inte kunde ha sänt en bättre ambassadör än Lars-Åke Nilsson och Storbritannien kunde inte ha hoppats få en bättre svensk representant.
Kolumnen
Bertil Jobeus