Den svenska synden
Synden. Även Tove Lifvendahl erkänner att hon har jobbat svart, bland annat som städare. Foto: Lars Pehrson/SVD/Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den visade att nära 95 procent av ett statistiskt säkert urval anpassat sitt beteende för att tillskansa sig fördelar från välfärdssystemet vid ett eller flera tillfällen under de senaste fem åren.
Kritiken mot Fölster/Bergström var syrlig; "en undersökning där resultatet är 95 procent kan inte tas på allvar", eller "de försöker underminera förtroendet för välfärdsstaten". Men mindre än en månad senare tycks det vara kritikerna som kommer på skam. Politiker och höga tjänstemän har en efter en tvingats till bekännelser. Tidningarna har publicerat listor över statssekreterarnas tidigare förehavanden. Dessutom visar det sig att även granskarna är lika goda kålsupare; Dagens Medias undersökning förra veckan visade att var femte mediechef har köpt svart arbetskraft.
Och jo. Jag tillhör också syndarnas skara. Jag har arbetat svart för många år sedan, som barnflicka, städare och servitris. Att ha bidragit till att undanhålla staten skatteintäkter är inget jag är stolt över, men heller inget jag låtsas vara vansinnigt ångerfull över i dag.
Det finns säkert de som anser att alla avvikelser från den smala vägen är lika illa. Det gör inte jag.
För mig är det en milsvid skillnad mellan att, som i mitt fall, kunna tjäna lite pengar på att hjälpa en hårt ansträngd småbarnsfamilj med att få vardagen att gå ihop och att tricksa med sjukpenning eller a-kassa, som 16 procent erkänner sig ha gjort i Fölster/Bergströms undersökning.
Förändringar i människors beteende skiftar över tid. Värdesystem utmanas ständigt.
Det är i sig inget problem om man är medveten om det. Problemen uppstår när det blir ett glapp mellan den offentliga självbilden och verkligheten.
Själv blev jag av LO:s chefekonom anklagad för att komma med skrönor för några år sedan när jag beskrev ett samtal jag haft med en ung man som planerade för att jobba med sitt sommarhus medan han fullt frisk skulle plocka ut 300 dagars a-kassa.
"Det som börjar med en nål slutar med en silverskål" lär författaren Anatole France ha sagt. Så kanske det är, men i Sveriges fall handlar det förmodligen inte bara om ett stegvist moraliskt förfall. Mauricio Rojas lyfte för tio år sedan frågan om vad som höll på att hända med människors relation till välfärdsstaten när man inte längre kunde bygga folkhemmet på en etnisk och levnadsmässig enhetlighet. Han blev avfärdad och inlägget reducerat till en invandrarfråga; "han försöker säga att svenskarna är rasister".
Ingen tycks ha svaret färdigt på hur vi ska komma till bukt med den svenska synden. Folket frossar i offentliga avrättningar och eliten lägger munkavle på dem som berättar vad som pågår.
Klart är i alla fall att det behövs en genomgripande samhällsdiskussion om hur värdesystemet ska se ut. Exempelvis måste vi kunna ta till oss sådana perspektiv som Rojas tillförde, eller slika undersökningar som Fölster/Bergström tagit fram. Det tarvar en del ansträngning.
Mer än att gå med mobben, prisa dreven och hoppas att folks rädsla för att bli påkommen på något sätt ska driva samhällsutvecklingen framåt.
Kolumnen