Koncernledningen i Akzo Nobel låter informationschefen i Sverige, Maria Fiskerud, försvara stängningen i Gamleby VT (21/1).
Hennes ord talar sympatiskt om de anställda med uttryck som full respekt, kompetens och engagemang. Orden förnekar inte heller att det är en lönsam produktionsanläggning som stängs, men hon hävdar att det ändå är affärsmässigt nödvändigt att produktionen blir mer effektiv ekonomiskt. Försvaret är svagt, eftersom hon inte med ett enda ord svarar på den centrala frågan i mitt inlägg. Hur resonerar sig Akzo Nobel fram till att ett avkastningskrav på 25 procent är nödvändigt för divisionen? Ett årligt avkastningskrav på 25 procent innebär ju att man dubblar kapitalet på mindre än fyra år!
Hennes svar har den löftesrika rubriken, ”vi vill hjälpa anställda i Gamleby”. Om rubriken verkligen uttrycker en ärlig vilja hos koncernledningen i AkzoNobel anser jag att man ska visa det genom att göra två saker:
För det första, gör det möjligt för utomstående att förstå beslutet. Förklara det höjda avkastningskravet på 25 procent som ligger bakom beslutet om nedläggning. Visa varför ni anser nivån är rimligt när räntan på långa 30-åriga EUR-obligationer ligger på cirka 2,75 procent?
För det andra, om beslutet står fast, hjälp Gamleby att gå vidare. Ge alla oss som nu arbetar med att minska stängningens negativa effekter en klar och entydigt utfästelse om att ni är villiga att överlåta enheten. Ge oss möjligheten att snabbt söka hitta en ny ägare till byggnad och en intakt produktionsanläggning. Ett tidigt besked är viktigt. Eftersom AkzoNobel uppenbarligen inte sätter något särskilt värde på anläggningen, borde en eventuell överlåtelse kunna ske på liknande humana villkor som Electrolux erbjöd när man stängde i Västervik.
”Words are words, promises are promises, performance is reality”, fritt översatt, ord är ord, löften är löften, det är verkligheten som räknas. Vi kommer snart att veta om Akzo Nobel verkligen vill hjälpa Gamleby.