Det bidde en tumme
Västgötaklimax. Efter åtta månaders tystnad om den framtida kulturpolitiken kom så utspelet på torsdagen.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Alls inte. Svenska Dagbladets kulturchef och alla de som inte kunde dölja sin indignation över utnämningen av Adelsohns Liljeroths kortlivade företrädare Cecilia Stegö Chiló kan vara lugna.
Det under lång tid emotsedda kulturpolitiska programmet visade sig mest bestå av något slags önskan om tvärpolitisk förbrödring och beskedet att det nu tillsätts en kulturpolitisk utredning. Inga mål formuleras. Ingen färdriktning utstakas, ingenting konkret över huvud taget - bara lite allmänt fluff om vikten av bred politisk förankring av kulturpolitiken.
Det kan man kalla för en västgötaklimax. Och problemet är inte bara att kulturminister uppenbarligen inte har några tydliga visioner och idéer om vad hon vill. När hon gör politisk förankring till ett mål i sig innebär det per automatik att ingenting, eller åtminstone väldigt lite, kommer att hända.
Kulturpolitiken är ett område där vänsterns hegemoni är tydligare än på de flesta andra områden. Den som ifrågasätter så mycket som en bråkdel av det offentliga åtagandet stämplas genast som "kulturfientlig" och nonchaleras sedan.
Alla försök att uppnå enighet över blockgränserna kommer ofrånkomligen att sluta med att vänsterpolitiken fortsätter att dominera på kulturområdet.
Det verkar som om regeringen och kulturministern saknar vilja att förändra kulturpolitiken. Vi hade väntat oss mera.