DEBATT: Det gamla förtryckets företrädare i det nya Europa

I José Manuel Barrosos första förslag till EU-kommission fanns ungraren László Kovács med. Kovács gav ett mycket blekt intryck när han utfrågades i ett av Europaparlamentets utskott och ett kritiskt brev till Barroso författades.
Den ungerska regeringen vägrade dock att presentera någon annan kandidat till kommissionen och i Barrosos andra förslag hade Kovács därför omplacerats. Energipolitik hade bytts mot skattepolitik och när han på nytt frågades ut klarade han sig i sakfrågorna aningen bättre. Men, det var egentligen inte i första hand Kovács inkompetens som borde ha diskvalificerat honom för ett uppdrag som kommissionär.
1967 sökte sig László Kovács till det ungerska kommunistpartiet. Detta bara elva år efter Ungernrevoltens krossande av sovjetiska trupper. Kovács blev medlem i ett parti som leddes av människor som bidragit till att mörda tusentals av sina egna landsmän och tvingat hundratusentals andra på flykt. Kovács nöjde sig emellertid inte med något passivt partimedlemskap, han ville göra karriär. Med åren steg också Kovács stjärna i kommunistpartiet.
I Europaparlamentet försökte Kovács förringa sin betydelse, han förklarade att han inte nått längre än till en post som statssekreterare i utrikesdepartementet, men det innebär i själva verket att han hörde till en mycket exklusiv krets av partikoryféer. Kovács var inte en av de förtryckta, han var en av förtryckarna.

Socialdemokraternas delegationsledare i Europaparlamentet, Inger Segelström, profilerade sig som en stark kritiker av katoliken Rocco Buttiglione. Hon förklarade i en tv-intervju att hon skulle rösta emot alla förslag från EU-kommissionen, om Buttiglione ingick i denna.
Någon kritik mot László Kovács, nu rehabiliterad kommunist som kallar sig socialist, har Segelström och hennes partivänner emellertid inte levererat. Och kanske är detta inte så märkligt, Kovács är faktiskt en av Segelströms partivänner. Han är till och med, liksom Göran Persson, vice ordförande i socialistinternationalen.

I Europaparlamentet hävdade László Kovács att han inte hade någonting att ångra från sina dryga 20 år i kommunistpartiets tjänst. Ingenting. Ingen ånger, inga ursäkter. Inte ens en ansats. Inte för att han skulle behöva ompröva sitt förflutna, med så starkt stöd från sina socialdemokratiska partivänner. Efter parlamentets utfrågning applåderade de Kovács.
Det är medlemsländerna som föreslår EU-kommissionärer. Så ska det vara och Europaparlamentet borde inte fälla en kommission utan mycket god anledning. Det är sorgligt att László Kovács ingår i José Manuel Barrosos kommission, men det är någonting vi får leva med.
De som däremot hävdade att de skulle ha röstat emot en kommission innehållande Rocco Buttiglione och därmed i praktiken anser att enskilda kommissionärer ska utnämnas eller ratas av Europaparlamentet och inte medlemsländernas regeringar, har en del att förklara, de tvingade bort Rocco Buttiglione, men de hade inte någonting att invända emot att László Kovács tog plats i kommissionen, trots att han ingått i ledningen för en av Östeuropas brutala kommunistiska diktaturer utan att någonting ångra.

Debatt: Det gamla förtryckets företrädare i det nya Europa