Det går att åstadkomma kvinnofrid
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I höst går Sverige till val. I många frågor skiljer sig de politiska partierna åt. Det får inte utesluta ett gemensamt uppträdande då det gäller att komma tillrätta med svåra missförhållanden. Alla politiska partier och folkrörelser är ense om att bekämpa mäns våld mot kvinnor, trafficking och så kallat hedersrelaterat våld.
Självfallet ligger ett stort ansvar på sjukvården, socialtjänsten och polisen. Alla hotade och drabbade kvinnor ska kunna vända sig till dessa samhällets organ och få den hjälp som behövs.
Vi vill betona att vad medicinsk personal, socialarbetare och poliser gör är nödvändigt men långt ifrån tillräckligt. Insatser av frivilligorganisationer och ideella krafter krävs också. Kvinnojourernas arbete är av största betydelse. Inom dessa finns det alltid medmänniskor som ställer upp. Drabbade kvinnor och deras barn behöver inte med oförrättat ärende lämna en kvinnojour. Alla folkrörelser behövs i kampen för kvinnofrid.
De flesta tar avstånd från kvinnovåld. Till undantagen hör gärningsmän som inte sällan förklarar sina övergrepp med att det är kvinnan själv som genom sitt uppträdande provocerat.
Mäns våld mot kvinnor förekommer inte bara inom vissa speciella grupper såsom missbrukare och invandrare. Det sker i alla sociala skikt och i alla yrkesgrupper - även bakom de "finaste" fasader. Alltför många män låter sig styras av gränslös svartsjuka. De vill i allt kontrollera sin partner och styra hennes val av vänner och av fritidsintressen - ja till och med av kläder. Denna inställning framstår som helt otrolig men den är en realitet för många kvinnor.
Kvinnomisshandel faller under allmänt åtal. Det innebär att polis och åklagare måste ta sig an ett ärende även om det är någon annan än offret som anmäler. Tyvärr finns det många kvinnor som inte vågar, kan eller vill vända sig till myndigheterna.
Då en kvinna misshandlas finns det som regel någon annan som känner till vad som inträffar. Det är nödvändigt att arbetskamrater, grannar och släktingar visar civilkurage. En kvinna ska inte behöva leva i ständig skräck och ständigt utsättas för övergrepp. Omgivningen måste reagera och göra en polisanmälan.
De män som ägnar sig åt misshandel skall dömas och avtjäna straff. Samtidigt måste de få del av behandlingsprogram som ger dem impulser att bryta med tidigare förhållningssätt. Erfarenheterna visar nämligen en tendens hos dem att i nya relationer handla som de gjort i tidigare. Det ligger ett stort ansvar på socialtjänsten och kriminalvården att beakta behovet av terapeutiska insatser, social påverkan och träning. Manliga nätverk och mansjourer kan göra stor nytta.
För att öka kvinnofriden måste allt fler män reagera mot en nedlåtande syn på kvinnor, mot sexuella kränkningar och mot fysiskt våld. Vuxenvärlden skall inte heller acceptera unga pojkars skämt och glåpord med sexuella anspelningar eller andra övergrepp. Hur föräldrar, ungdoms- och fritidsledare tänker och handlar påverkar de unga.
På senare år har växande uppmärksamhet ägnats åt så kallat hedersrelaterat våld och förtryck. Människor från andra länder och kulturmiljöer skall i Sverige kunna finna sitt nya hem. Då övergrepp mot kvinnor förekommer så måste det göras klart att detta står i strid med svensk lagstiftning och är fullständigt oacceptabelt. Kvinnofrid gäller för alla oavsett etnisk och social bakgrund. Det är glädjande att många invandrarföreningar och män med invandrarbakgrund engagerats i kvinnofridsarbetet.
Tiotusentals kvinnor lever i skuggan av våldet. De utsätts för oerhörda övergrepp. Barnen drabbas hårt och måste uppmärksammas. Kvinnofridsarbetet bör vara allas vårt ansvar.
Att åstadkomma den kvinnofrid vi alla eftersträvar är ingen omöjlighet. Förutsättningar är att den som vet visar civilkurage, att offren får den hjälp de behöver och att gärningsmännen inte enbart straffas utan även kommer in i behandlingsprogram. Dessutom behövs ett förebyggande arbete bland de unga på fritidsgårdar, i ungdomsföreningar, på idrottsplatser och på skolgårdar. Jämställdhet mellan kvinnor och män är också en viktig faktor. I hem där parterna respekterar varandra förekommer inget våld och barnen får goda förebilder.
DEBATT
Anders Andersson är kristdemokrat och landstingsstyrelsens ordförande. Lars Hamrin är folkpartist och landstingsråd. Anders Henriksson är socialdemokrat och landstingsråd. Christer Jonsson är centerpartist och landstingsråd. Johnny Petersson är vänsterpartist och landstingsråd. Malin Petersson är moderat och landstingsråd. Marianne Brandén är Rädda Barnens distriktsordförande. Kjell E Johanson är ordförande i Kalmar Läns Nykterhetsförbund.