Det handlar om respekten för arbete
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sommaren är en härlig tid. De kommunala bestyren går in i en lite lugnare period och på semestern får jag en möjlighet att hinna ifatt med olika saker jag försummat på Tindered. I år blev det tid till underhåll i form av uppsättning av ett staket och även möjlighet att arbeta i restaurangen vi driver.
Men alla har tyvärr inte arbeten att gå till och det är ett centralt problem i dagens Sverige. Med för få människor i arbete så skapar vi mindre resurser, får mindre av välstånd och därmed också en sämre välfärd. Det sambandet borde vara en självklarhet. Det är inte bra för vårt samhälle att drygt en miljon människor, av en arbetsför befolkning på drygt 5,5 miljoner, inte har arbete på den ordinarie arbetsmarknaden. Innebörden är att nästan 20 procent av den arbetsföra befolkningen i dag får pengar av samhället, istället för att bidra genom att skapa resurser till det gemensamma folkhushållet.
Fredrik Reinfeldts tankar handlar därför om förändringar som gör att det lönar sig att lämna bidragsberoende och gå in på arbetsmarknaden. Därför prioriteras i förslaget omfattande sänkningar av inkomstskatten för låg och medelinkomsttagare framför andra skattesänkningar. Det handlar inte om att flytta pengar till de "rika" utan till dem som arbetar och skapar resurser. Här vore det intressant att få veta vid vilken inkomstnivå skribenterna anser att någon är rik?
Storleken på de möjliga förändringarna, 50 miljarder, kan tyckas hög. Jämfört med de årliga skatteintäkterna, som uppgår till 1 327 000 000 000 kronor är det dock endast cirka fyra procent. Förändringen är således marginell och lär knappast få "taket att ramla in" på vårt svenska välfärdssamhälle på det sätt som Dan Nilsson och Leif Johansson verkar förställa sig.
Självklart är det så att sjuka inte blir friska av lägre ersättning och att alla arbetslösa inte är lata. Men vi kan inte heller blunda för att det bland så många människor också förekommer ett visst missbruk, vilket tar resurser från de medmänniskor som verkligen behöver hjälp. Tror ni att alla de 450 000 förtidspensionärerna är helt arbetsoförmögna? Är ni övertygade om att arbetsmiljö och hälsa är så dålig i Sverige att 210 000 personer verkligen behöver vara sjukskrivna och att ingen av alla de cirka 300 000 som är arbetslösa eller i åtgärder alls fuskar? Hur förklarar ni då det märkliga faktum att vi i Sverige kombinerar dessa höga problemsiffror, med en av världens högsta siffror för medellivslängd och med att Sveriges löntagare är bland de som är mest nöjda i Europa med sin arbetsplats?
Det handlar inte om att "förstöra det sociala skyddsnät som byggts upp" eller att sjuka och arbetslösa ska "piskas ut i arbete". Det finns förresten tillfällen när jag ibland kan undra om det inte är så att den kommunmedborgare jag "piskat" mest är mig själv när jag samtidigt driver gård, arbetar i mitt parti och är kommunalråd.
Vad förslaget istället handlar om är bättre incitament. Det handlar om att det ska vara skillnad i det ekonomiska utbytet om man varje morgon kämpar sig upp, även när det ibland tar emot och går till ett slitsamt arbete för att skapa resurser till samhället och sig själv, eller om man inte gör det. Det handlar om respekten för arbete. Det är tankar som inte heller borde vara främmande för de som säger sig representera dem som arbetar.
DEBATT
Harald Hjalmarsson är moderat och kommunalråd i Västerviks kommun.
Harald Hjalmarsson är moderat och kommunalråd i Västerviks kommun.