Dialogmötet mellan förskoleföräldrar och politiker i våras gav hopp. Vi föräldrar fick utrycka vår oro och våra känslor och politikerna lyssnade. De sa till och med uttryckligen att: ”Vi kommer att följa upp detta. Är det så att det inte blir bra och inte fungerar så får vi göra något åt det. Barnens trygghet är något vi måste kunna garantera.”
Denna uppföljning var i onsdags (9/10). Många ledsna och oroliga föräldrar deltog och även politiker och förskolechefer. Under mötet kom många liknande berättelser fram från föräldrarna. Berättelser om stressade barn som inte längre vill gå till förskolan, om barn som gått bakåt i utvecklingen och om förskolor i kaos där föräldrar tvingas lämna sina barn gråtande för att gå till jobbet med en klump i magen. En förälder berättar hur hon lämnat vid frukosttid och kände av stressen och den höga ljudnivån att hon själv aldrig skulle kunna sitta ner där för att äta. Hon frågar: ”Varför ska då våra barn, som inte kan välja själva, tvingas att göra det fem dagar i veckan?”
När vi talat om för våra politiker om hur situationen ser ut idag och sitter där och väntar på att de ska tala om hur problemet ska lösas får vi till vår förvåning höra: "Det kommer inte att bli värre nästa år".
Va? Sa de verkligen det där? Ska våra barn fortsätta spendera sina dagar så här? Vi får berättat för oss att kommunen kanske kommer att få tillskjutna pengar till att genomföra en IT-satsning. Jättebra! För då slipper vi ta pengar till det från barnen. Känslan jag själv fick var: Kommer ni inte att göra något åt den situation vi har idag? Kommer ni inte att sätta in mer pengar i barnomsorgen så att den kan leva upp till de krav som lagen ställer?
Istället för att föreslå en lösning på dagens problem visar de stolt upp hur vi, i snitt, har högre personaltäthet än riket i snitt. I snitt? Vad har det för betydelse? Vi kan inte räkna på våra barns säkerhet i snitt. Vi måste se till varje barn. Är det inte så det står i skollagen? Att varje barns behov ska tillgodoses. Siffrorna de visade var också sedan innan neddragningarna. Är detta relevanta siffror i ett möte där man ska följa upp hur det blivit därefter? Jag som mamma känner mig besviken, ledsen och orolig.