Jag möter dagligen lärare med engagemang och intresse för att utveckla skolan för att de vill det bästa för sina elever. Lärare som motiverar och pushar, formar och danar för att eleverna ska nå så långt som möjligt. Lärare som arbetar intensivt för att göra sitt uppdrag så bra som möjligt. En del av dem har fått titeln förstelärare, andra är "bara" lärare. För mig är ingen av dem "andrelärare". Det de har gemensamt är att de alla är undervärderade och underbetalda i förhållande till sin utbildning, sitt ansvar och deras betydelse för samhället. Löneläget måste förbättras för alla lärare. Oavsett om man är förstelärare eller inte.
Regeringens reform med karriärtjänster kan man ha olika uppfattningar om. Man kan se det som ett sätt att utveckla skolan, ett sätt att uppmuntra duktiga lärare och låta dem vara just lärare men ändå göra karriär. Man kan tänka att det är regeringens metod för att ta ett visst, om än sent, ansvar för läraryrkets utveckling och status. Man kan se det som ett sätt för staten att kompensera för den lönenedvärdering som skedde under de sista 20 åren staten hade ansvaret för skolan då lärarnas reallöner sjönk som en sten. Man kan också tolka det som en konsekvens av att kommunerna, sedan de tog över, också misslyckats med att ta ansvar för skolan och läraryrket vilket nu har resulterat i att lärarlönerna ligger på botten. Som en följd av det står vi nu inför en nationell lärarkris, allt för få studenter väljer att bli lärare och många utbildade lärare funderar på att överge sitt jobb.
Oavsett hur man ser på det så är det nödvändigt att satsningar görs på lärarkåren, lönemässigt men också på ge lärarna bättre förutsättningar för att vara de lärare de vill och kan vara.
Det är en satsning som måste ske från både stat och kommun.