DEBATT: Det ska löna sig att jobba

En nyligen presenterad undersökning från AMF Pension visar att tre av tio LO-medlemmar saknar ett privat sparande som ekonomisk buffert. Det är naturligtvis illavarslande. Om olyckan är framme så ger alltid ett litet sparkapital en viss form av trygghet och säkerhet i vardagen. Man kan se det här utifrån olika utgångspunkter. Å ena sidan är det upp till var och en att strukturera upp sin privatekonomi, man har ett eget ansvar att efter bästa förmåga förvalta och se om sitt eget hus, å andra sidan är det inte lätt att lägga undan pengar när man lever från lön till lön. Man har inget utrymme att spela med. Marginalerna är små och med detta följer otrygghet och frustration. Den socialdemokratiska skattepolitiken har skördat sina offer. Arbetarna har inte haft det lätt. Att lägga undan något när man tillhör en av de hårdast beskattade låginkomsttagarna i världen är inte realistiskt, på gränsen till omöjligt. Det kan dessutom vara så att man drabbas av sjukdom som gör att man inte förmår att arbeta. Motmedlet mot detta är en politik som lättar på trycket, skapar fler möjligheter som stänger ute färre. Med fler i jobb ökar vi möjligheterna att upprätthålla och förstärka välfärdsamhällets fundament. Långsiktig trygghet skapas genom att fler bidrar, inte färre. Men ger då inte alliansens politik sämre förutsättningar för en högre grad av sparande? Det sägs ju från vänsterhåll att alliansens vill klämma åt just de svaga och utsatta grupper som under många långa år har manglats av socialdemokraterna. Skall detta fortsätta? Svaret på den frågan är nej. Ju fler som kommer i jobb och får en möjlighet att stå på egna ben desto större möjligheter har man att lägga undan en slant. Det är inte lätt alla gånger att få det gå ihop. Med fler i bidragsberoende marginaliseras en större mängd människor vilket inte ger incitament till ett framtida sparande. Vi har under årens lopp hört att solidaritet är lika med ett högt tilltaget bidragssystem. Att det är rättvisa. Själva kärnan i den svenska modellen. Men om vi då tar med i beaktning att många av de människor som hamnat utanför aldrig lyckas ta sig in på arbetsmarknaden igen så är inte det alternativet speciellt attraktivt längre. Modellen går i bitar och kvar står vi med en osynlig mur och människor som aldrig får chansen att visa vad de går för. Beroendelänken som utanförskapet skapar och förstärker utgör ingen komponent som kommer att hålla i längden. Det är tydligt att det behövs en ambitiös och konsekvent jobbpolitik för att komma framåt. De LO-medlemmar som idag inte har något sparkapital har fått förbättringar, inte minst tack vare alliansens jobbavdrag. Det ger ett visst utrymme, en lättnad från det enorma skattetryck man haft på sina axlar under socialdemokratin. Samtidigt så har de personer som tidigare suttit fast i bidragsberoende fått större möjligheter att hitta en väg ut. Möjligheterna att hitta ett jobb ökar gradvis och i takt med att jobbpolitiken sätter sitt avtryck på arbetsmarknaden. Vi kommer att fortsätta på den inslagna vägen. Det skall löna sig ännu mer att arbeta. Tiden när bidragspolitiken stoltserade som den enda lösningen är förbi.

Debatt: Det ska löna sig att jobba