Det tunga beskedet att Akzo Nobel stänger kan kanske få någon att tro att bygden skulle klara sig bättre utan företag och företagande. Inget kan vara mera felaktigt.
Varför? För att företag skapar nytta, och på flera olika sätt.
För det första tillfredställs flera av våra behov av varor och tjänster. För det andra skapas arbete och utkomst åt många. För det tredje, då drivkraften är företagarens strävan efter utveckling och frihet, så sker det utan långdragna politiska beslutsprocesser. För det fjärde krävs ingen offentlig finansiering. För det femte så finansieras, via beskattning av löner och vinster, våra offentliga tjänster. Det mest påtagliga exemplet på nyttan, men samtidigt antagligen den mest förbisedda, är väl att vi låter privata företag tillfredsställa våra mest grundläggande behov, mat och kläder, och att handelns fyllda hyllor ses som en självklarhet.
Men när företag stänger, är inte det dåligt? Alla stängningar är inte så ologiska som Akzo Nobels. Oftast är de en oundviklig konsekvens av snabb teknisk utveckling. Dock är en stängning alltid smärtsam för de direkt drabbade. Samtidigt inser vi att framtidens välstånd inte kan bygga på nostalgi för gårdagens produkter och produktionsprocesser. Det är naturligt att företag kommer och går.
För samhället blir stängda företag ett problem bara i de fall nya jobb inte tillkommer i lika snabb takt som de gamla försvinner. Risken att hamna i den negativa situationen är högre ju mer koncentrerad sysselsättningen är, och det är den i Sverige. Av landets företag är cirka sex tusen stora eller medelstora – de har fler än 50 anställda – hit hör alltså Nobel. Dessa få utgör 0,6 procent av totala antalet företag, men de står för hela 60 procent av näringslivets anställda.
De negativa konsekvenserna av stängda företag kan alltså undvikas om det löpande växer fram nya med arbetskraftbehov.
Hur får vi då fram nya företag?
Låt oss först bara konstatera att företagande är riskfyllt. På vilket sätt?
Statistiken visar att av de 60 tusen nystartade företagen per år, så är en tredjedel borta redan efter tre år. Av de företag som överlever och blir snabbväxande är det få vi återfinner i gruppen stora eller medelstora. Tidningen Dagens Industri tar årligen fram landets mest snabbväxande företag, gaseller. Några hundra brukar klara DI:s kriterier. Av dessa var det 2012 endast 45 stycken som uppnått en storlek på fler än 50 anställda.
Men om det är så, hur ska vi då få fram ännu fler nya företag?
Vanligast sättet att få människan att göra något riskfyllt är att locka med ovanligt stora belöningar i form av ära och pengar. Förhållandet gäller även företagare. Slutsatsen jag drar, är att framtidens sysselsättning bäst tryggas om framgångsrika företagare både hyllas och tillåtas tjäna rejält med pengar. Tyvärr måste jag samtidigt konstatera att vi inte verkar vara en majoritet i landet som tycker så. För att få det nödvändiga sunda risktagandet behöver fler av oss se på företagandet utifrån det indiska talesättet – ”avundas aldrig någon det sken av lycka han har, för du känner inte hans hemliga sorger” – och inse att på det fåtal framgångsrika företagare vi avundas, så går det hundratals vars idéer och hårda arbete aldrig omfamnats av kunder eller marknad.
Vi är inte tvingade att alltid se snabb teknisk utveckling som ett hot som stänger enskilda företag. Utvecklingen innebär i många fall också en möjlighet, om initiativrika personer är på plats vid rätt tillfälle och förstår att utnyttja situationen. Kombinationen av sådana entreprenörssjälar och ägarkapital med djupa rötter i bygden, är det enda som långsiktigt kan säkra sysselsättningen. Trots förbättringar de senaste tjugo åren är behovet stort av fortsatta reformer av villkoren för företagande och ägarkapital. Tyvärr kan de mest påtagliga problemen bara åtgärdas genom beslut på riksplanet. Under tiden ska vi på det kommunala planet vi bidra med det lilla vi kan. Vi kommer att fortsätta att försöka göra det enkelt, roligt och lönsamt att driva företag i Västervik.