Diskriminerade barnfamiljer
Söker nytt förtroende. Men är moderata kommunalrådet Harald Hjalmarsson och hans majoritet beredda att bättre bidra till barnfamiljernas valfrihet? Foto: Anders Steiner
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nej, behovet av nattöppen kommunal barnomsorg är förvisso ingen stor sak i sammanhanget. Den helt avgörande frågan är just den om barnfamiljernas valfrihet. Skall de ha rätt att själva styra sina liv, i stället för att styras av politikens majoritetsbeslut, eller skall de inte ha det? Om inte, varför? Med vilken rätt tar sig politiken makten att dirigera familjerna i deras mest privata angelägenheter?
Frågorna blir inte mindre brännande för makthavande politiker därför att flertalet berörda medborgare uppenbarligen finner sig i situationen som den är.
Det politiska vänsteralternativet kan vi väl räkna bort, eftersom det redan gett sitt svar i ord såväl som handling. Ansvariga socialdemokratiska politiker i Västervik fastslog ju under förra mandatperioden att de aldrig lovat valfrihet för barnfamiljerna. Det var då dagmammorna stampades ut på löpande band.
Inte heller den rådande moderatledda majoriteten går fri från syndaregister. Är den beredd att bättra sig, när den nu söker väljarnas mandat på nytt? Den har ju i själva verket det mesta ogjort, enstaka röster för förändring till trots.
Som Dan Sagemo skrev för kristdemokraternas räkning i tisdagens VT:
"Vi tycker det är djupt orättvist att vissa barnsomsorgsformer subventioneras starkt av det offentliga, medan andra måste finansieras helt av föräldrarna själva."
Någon däremot?
För att säga det ännu tydligare:
Med makten att beskatta och subventionera som vapen dirigerar beslutsfattarna familjerna till i huvudsak en form av barntillsyn, nämligen kommunala institutioner. Som om det inte redan tidigare vore nog, har maxtaxan satt strypkoppel på barnen. Större delen av borgerligheten tog till en början strid mot den socialdemokratiska maxtaxekuppen, men har efterhand svalt "reformen" med hull och hår.
De familjer som nu inte önskar eller kan få plats i det anvisade offentliga monopolet lämnas ute i kylan. Tvingas bidra till andras barnomsorg men får inte en krona tillbaka för egen del. Orättvisan blir inte, därför att de ekonomiskt diskriminerade är i minoritet.
Frågan är vad den borgerliga (ursäkta, VDM) majoriteten tänker göra åt saken inom tillgängligt kommunalt spelrum, om den får fortsatt förtroende av väljarna. Förtjänar förtroendet?
Det återstår att se om någon vägledning kan ges av det som nu sker på högre politisk nivå. Fredrik Reinfeldts borgerliga Allians är ju för sin del på väg att försöka tala sig samman om familjepolitiken.
Knäckfrågorna här är dels ett vårdnadsbidrag som alternativ till daghemssubventionen, dels någon sorts jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen. Moderaterna har lanserat en skattelättnad för att stimulera män att ta pappaledigt, medan folkpartiet vill uppnå samma mål genom riktade bidragshöjningar.
Det kan i båda fallen te sig mera tilltalande än den ytterligare tvångskvotering som är den politiska vänsterns alternativ, inklusive en splittrad socialdemokrati. Men i grunden har det samma kvoterande effekt.
Det avgörande felet är att göra familjestödet till ett jämställdhets instrument. Satte man i stället barnen i centrum, skulle man snarare lansera en mammabonus och befria familjerna från bidragsberoende och politisk manipulation.
Makten åt mamma och pappa och barnen!
LEDARE