Effektivitet, maximering, produktivitet, virkesförråd. Det händer något i skogarna som skrämmer. Det andas nonchalans och ”rovdrift”. Vart tog skogsvården vägen?
I jakten på inspiration till denna kolumn tog jag en promenad i de omkringliggande skogarna. När jag snubblade fram på stigen kom tankar på något som retat mig länge – det som fick mig att tumla omkring likt ett rådjur på hal is, nämligen resterna av den nyligen rensade skogen.
De ”överblivna” delarna från avverkningen hade lämnats där de sågades. Jag passerade ett vackert vattendrag som täpps igen av drivor med kvistar och vattennära miljöer som är sönderkörda av avverkningsfordonen vars tyngd kräver sin tribut.
Självklart retar jag upp en och annan skogsägare som med all rätt gör uttag ur sitt virkesförråd. Vem är jag att uttala mig med bara en hektar impediment? Men det är inte avverkningen som sådan jag ifrågasätter.
Det jag vill belysa är att samma sak kan utföras på så många olika sätt. Det finns många exempel på avverkningar där hänsyn tas, med en vårdad skog som resultat, men också på motsatsen.
Till exempel Stiftet, som är en av de större skogsägarna, har i mitt tycke agerat respektlöst mot natur och kulturvärden. För några år sedan beslutade man att avverka lite av den skog som utgör en allt viktigare del av Svenska kyrkans ekonomi. Snabbt och effektivt betade de inhyrda maskinmännen av området. Kvar lämnade man en sönderkörd kulturstig och grova grenar likt ett gigantiskt plockepinn. Först efter att föreningar och privatpersoner kontaktat och påtalat, återvände man och gjorde en blygsam insats för att återställa.
Ett annat exempel är Tackjärnsvägen, som en gång i tiden trafikerades av oxar på väg från Tofvehult till Ankarsrum. Ett stycke kulturhistorisk vandringsled som nu är sönderkörd och svårframkomlig.
Självklart kan man avfärda mina tankar som naturromantiskt dravel, om det inte vore för att det jag kommenterat går att läsa i ”Hänsyn vid avverkningar – Kontraktsbilaga för avverkningsuppdrag och leveransvirke inom Södra”.
Där kan man läsa att särskild hänsyn ska tas vid avverkning i vattennära miljöer. Dessutom ska man i största möjliga mån undvika körskador, särskilt där transporter korsar vattendrag och våtmarker. Hänsyn ska också tas till kulturminnen vid alla typer av skogsavverkningar. Stigar ska fortsätta att vara framkomliga och eventuella körskador lagas.
Skogarna är en omistlig del i det som gör vår del av landet till en sådan fantastisk plats. Därför vill jag avslutningsvis ge alla er som planterar, vårdar och avverkar träd med omsorg (så jag får virke till mina renoveringar) en stor eloge – ni bidrar till ett vackrare Tjust.