Nedskärningarna slår mot barn och unga inom dagis och skola, mot gamla och handikappade inom den sociala omsorgen och mot alla som arbetar i välfärden, vars arbetsmiljö försämras till det katastrofala. Nedskärningarna slår mot hela samhället genom ökad arbetslöshet och försämrad välfärd. Ingen kan förneka detta.
I den politiska debatt som nu förs poserar samtliga partier (utom Socialdemoraterna och Moderaterna) som försvarare av välfärd och motståndare mot nedskärningar. Alla partier utom Socialdemokraterna, Moderaterna och Socialisterna – Välfärdspartiet föreslår höjning av kommunalskatten som lösning. Låt oss titta lite närmare på denna debatt och det påstådda botemedlet.
För det första bör alla medborgare vara medvetna om att det endast är skola och barnomsorg debatten gäller. Undertecknad veterligen har ingen företrädare från något parti givit ifrån sig ett enda ljud av protest mot de enorma nedskärningar som drabbar våra gamla och handikappade. Man ”försvarar” därmed välfärd efter devisen ”häng gärna 100 undersköterskor för att rädda en lärare”.
Vad det gäller skolor på landbygden, som utan tvekan är en ödesfråga för berörda orter, blir det politiska hyckleriet ännu större. Samtliga partier som nu säger sig ”försvara” skola och barnomsorg (utom Sverigedemokraterna) röstade för nedläggningarna av landsbygdsskolor 2010.
Detta och det faktum att höjning av kommunalskatten endast kan ”mildra” inte avstyra den faktiska katastrofen avslöjar den verkliga karaktären av denna ”opposition” mot nedskärningarna. Det handlar inte om annat än lögnaktigt politikerprat i syfte att fiska missnöjda röster.
Så vad är lösningen? Lösningen är utökade resurser från staten. 110 miljarder kronor betalas vare år av på en statsskuld som inte finns. 2011 hade den offentliga sektorn en finansiell förmögenhet på 735 miljarder kronor.
Hur kan detta ske? Svaret heter enighet och rörelse bland medborgarna själva. Många intressen har med all rätt protesterat mot nedskärningarna; lärare, kommunalare, föräldrar, kulturvänner och landsbygdsbefolkning. Problemet med dessa protester är att stad ställs mot land, gammal mot ung, skola mot skola och yrkesgrupp mot yrkesgrupp. Om alla dessa krafter insåg sig sitta i samma båt, ha gemensamma intressen och gemensamma motståndare skulle läget ändras radikalt.
Alla medborgare som synat falskspelet från nedskärningspolitikerna, oavsett om de sitter vid makten, har gjort det eller önskar göra det kan också fortsättningsvis räkna med Socialisterna som en konsekvent röst mot välfärdsslakten.