En långvarig konflikt utan enkel lösning
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
1967 borde vara det åsyftade året - vad hände då - och dessförinnan?
Under 1:a världskriget förlorade Turkiet (som ställt upp på Tysklands sida) delar av Syrien och Irak samt Israel, Libanon och Jordanien hade då varit turkiska områden i 400 år.
Den engelska Balfour-deklarationen 1917, ett försök att skapa jämnvikt i regionen under byggandet av ett judiskt nationshem fick till följd ökad judisk invandring och att judiska organisationer samlade pengar och köpte mark, till stor del av palestinska/arabiska storgodsägare som tidigare låtit daglönare och arrendatorer utnyttja marken.
1922 gav NF i uppdrag till England och Frankrike att förvalta regionen som så kallade protektorat; Frankrike tog hand om Libanon och Syrien medan Englands protektorat kallades Palestina och omfattade nuvarande Israel och Jordanien. Ett självständigt land kallat Palestina har aldrig funnits.
Staten Israel utropades den 14 maj 1949 efter beslut i FN året före enligt resolution 181 som innebar grundandet av två stater; en palestinsk på bland annat Västbanken och Gazaremsan, och en israelisk på övriga områden och med Jerusalem under FN-kontroll.
Den 15 maj 1949 anfölls Israel av Egypten, Transjordanien,Syrien, Irak, Saudiarabien och Jemen.
Efter vapenstilleståndet bytte Transjordanien namn till Jordanien och visade inga tecken till att vilja upplåta Västbanken till en självständig palestinsk statsbildning.
Den 29 oktober 1956 utbröt krig mellan Israel och Egypten som då nationaliserat Suezkanalen och därmed försäkrat Israel om franskt och engelskt stöd för ett anfall mot de trupper som Egypten mobiliserat längs Sinaigränsen. I stort sett blev det oförändrade gränser efter freden.
Den 5 juni 1967 anföll Israel Egypten, som mobiliserat vid gränsen, samt Syrien, och blev självt anfallet av Jordanien. Israel segrade på alla fronter, hela Jerusalem och Västbanken erövrades.
Den 6 oktober 1973 anföll Syrien och Egypten men Israel vann. När Israel efter ett egyptiskt fredsinitiativ 1977 återlämnat större delen av Sinai, uteslöts Egypten ur Arabförbundet.
Anwar Sadat, Egyptens president får Nobels fredspris 1978 men mördas 1981 av en muslimsk fanatiker.
1982 anfaller Israel Libanon därför att PLO anses ha terroristbaser bland flyktinglägren där. Till följd av att kristna libanesiska styrkor mördade cirka 1 000 personer i lägren Sabra och Shatila tvingas försvarsminister Ariel Sharon efter kraftiga protester att avgå (han anses "indirekt" ansvarig).
Den första Intifadan, "resningen", startade 1987 med palestinsk stenkastning mot israelisk tårgas. September 1993 kom Osloavtalet, med bildande av den palestinska myndigheten och ett visst självstyre som sedan ledde till att Yasser Arafat 1996 kunde vinna presidentvalet och valet till parlamentet.
Den andra Intifan pågår (kanske). Läget är just nu oklart efter Hamas valseger.
Den nuvarande konflikten startade 1948 men har rötter långt tillbaka. Från 63 före Kristus till 1948 efter Kristus fanns ingen självständig stat alls inom området.
Konflikten är inte ett religionskrig men exempelvis Tempelberget är en helig plats såväl för judar som muslimer. I dag håller sig muslimerna uppe på berget medan judarna står nedanför vid västra muren, Klagomuren, som är allt som återstår av templet.
AH tycker att EU borde åberopa en klausul i frihandelsavtalet med Israel för att "frysa handeln" så att Israels regering snabbt skulle låta palestinierna bilda en stat utifrån de FN-resolutioner som ligger. "Det är jag övertygad om", skriver AH.
Problemet är att Israelerna har sagt JA (resolution 181), medan palestinierna sagt NEJ!
Hamas har i sina stadgar att staten Israel skall upphöra att existera - så har även Arabförbundet!
Varken muren eller självmordsbombarna är vettiga svar på den mer än 50-åriga konflikten.
Någon enkel lösning finns helt visst inte, det som går att göra måste nog parterna själva komma överens om, men en sak anser jag att alla måste slå fast; staten Israels rätt att existera!Fotnot: Fakta i denna artikel har tagits från flera håll dock största delen från artikel i Svd 5/4-02 "Steg för steg mot dagens krig" Lars Hillås.
DEBATT
Jan Stenlund, Västervik, är fri debattör.