DEBATT: En nyinflyttads första intryck

Efter mina fyra första veckor som nyinflyttad i kommunen vill jag dela med mig några av mina första intryck, i hopp om att de rosor jag har att ge ska blomma ännu mer i framtiden och det som kanske förtjänar lite ris ska kunna rättas till.När jag och min man kom med vårt flyttlass och trädde in i vårt nya hem, låg där en välkomsthälsning från fastighetsbolaget med en chokladask - en verkligen trevlig gest! Följande dag kom en välkomsthälsning från kommunledningen, med värdefull information, karta med mera, sådant som betyder mycket för nykomlingar som inte vet mycket om sin nya hemkommun. Som egenföretagare noterar jag kanske sådant här mer än många andra, men i vilket fall som helst värmer
sådana här små saker en
nykomlings hjärta.Också Västerviks-Tidningen hörde av sig och erbjöd tidningen till ett specialpris
under de tre första månaderna, vilket vi genast tackade ja till. Men snart kom ett nytt erbjudande: de tre första månaderna helt gratis, vilket sedan faktiskt också gällde när jag kontaktade tidningen. Trots dessa
lite dubbla budskap fick vi som nya tillgång till bra information från första början, både från kommunen och tidningen.Den första lilla förvirringen uppstod när vi skulle handla för första gången. Vi körde fram och tillbaka på Allén, såg en rad affärer, men det tog sin lilla tid att hitta infarten till alla dessa. Visst fanns där enstaka skyltar när man kom tillräckligt nära, men varför inte göra detta fantastiska affärsområde lite mer lättillgängligt för dem som inte känner till stan, sätta upp en ordentlig orienteringstavla eller skylta på något tydligare sätt vid Allén? Vi ville också hitta en kyrka att gå till och valde en på måfå. Mottagandet var exemplariskt. En församlingsmedlem som
råkade komma samtidigt som vi, tog sig genast an oss,
presenterade sig själv och sin kyrka, såg till att vi fick informationsblad om det som händer, att vi blev bjudna på kyrkkaffe och så vidare. Likaså kom flera
andra medlemmar, presenterade sig själva på ett naturligt sätt och hälsade oss välkomna. De berättade också om övrig kristen verksamhet i stan och dess omgivning, bland annat om en annan kyrka som låg närmare oss.Dit gick vi också snart. Det var en handfull människor samlade, varav ingen annan presenterade sig förutom prästen som sade sitt förnamn och hälsade oss välkomna. Men trots att vi sade att vi var nyinflyttade var det ingen som på något sätt engagerade sig i oss eller gav oss någon information om någonting. Nu gör det inte så mycket för oss personligen, för vi har gått mycket i olika kyrkor och andra sammanhang och kan finna oss till rätta på egen hand också, men jag tänkte att det var väldigt synd om dit kom någon som verkligen behövde att någon brydde sig, någon som kanske sökte svar på livets stora frågor. Från kommunens hemsida hittade jag också kontaktuppgifter till vårt politiska parti, så vi tänkte få vårt medlemskap uppdaterat här. Jag skickade ett mail till den aktuella adressen, men ingen har svarat eller hört av sig på annat sätt. Nu är inte det medlemskapet någon nödvändighet heller, så vi har inte ansträngt oss mer. Jag är bara förvånad över att vissa
frivilligorganisationer kan kosta på att visa så pass lite intresse för potentiella medlemmar, som dessutom skulle kunna bli aktiva och hade hoppats kunna bidra med något. Nu är jag högst medveten om de mänskliga bristerna som alltid vill göra sig gällande i alla sammanhang, så jag skriver
inte dessa rader för att gnälla, för någon skada har vi ju inte tagit, nej, i stora drag känns det underbart att komma hit, och jag hoppas innerligen att en bra kommun bara ska bli bättre. Det är också därför jag skriver. En nykomling ser ofta sådant som andra inte ser, och om man inte genast sätter det på pränt försvinner det snart från ens egna tankar också.

Debatt: En nyinflyttads första intryck

I debattinlägget nedan ger Aila Annala sin syn på att komma som nyinflyttad till Västerviks kommun.