En utrikesminister för alla
Hyllad och omfamnad. Jan Eliasson, en lagom utrikesminister. Foto: Jonas Ekströmer/SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Neutraliteten hyllades i ödmjuka ordalag: "Den har tjänat oss väl". FN och en del av de paragrafer som finns i olika FN-dokument beskrevs som "diplomatisk poesi". Talmannen Björn von Sydow gav instruktioner för hur man som statsråd bör skaka hand med de riksdagsledamöter som ställer frågor med sina interpellationer till ministrarna. Den upplysningen var överflödig; Eliasson vet hur man för sig i de fina salongerna.
Däremot hade debatten vunnit på ett mindre slätstruket meningsutbyte och lite större respektlöshet från oppositionens sida.
Det är begripligt om ledamöter från vänster till moderater känner lättnad över att Laila Freivalds inte längre är utrikesminister. Men därav följer inte slutsatsen att hennes efterträdare måste omfamnas och hyllas nästintill villkorslöst.
Kanske finns det en illa dold beundran hos dem som harvar omkring i Sveriges riksdag med utrikespolitiska frågor inför den person som sitter som ordförande i FN:s generalförsamling. I Sverige har ju FN fått en närmast gudomlig status. Och Jan Eliasson är FN:s profet.
Så mycket större skäl att han får klä skott för FN:s mörka och suspekta sidor. I blott alltför stor utsträckning tål FN mera att klandras än att hyllas. FN:s generalförsamling är inte bara i största allmänheten tummelplats för politiska tyranner och förtryckare. Besluten blir också därefter. Exempelvis lyftes mullornas Iran - som nu tonar fram som ett kärnvapenhot mot världen - upp till posten som vice ordförande för FN:s nedrustningskommission.
Men dessvärre lär inte en kritiskt syn på FN och dess i mångt och mycket diskutabla roll i världspolitiken främjas av att Sverige fått en utrikesminister som är generalförsamlingens ordförande.
I sak finns det inte mycket som skiljer den borgerliga alliansens utrikespolitiska hållning från den linje som socialdemokraterna bedriver inom EU:s ramverk. Kritiken kommer snarare från de rödgröna stödpartierna men tar sig då av förklarliga skäl mer patetiska uttryck.
Vänsterpartiet eldar på USA-hatet, medan miljöpartiet flummar runt i den utrikespolitiska periferin. Likaså är synen på EU oförenlig mellan socialdemokratin och stödpartierna.
Den andra stora skiljelinjen går mellan å ena sidan de partier som biter sig fast vid en antikverad, formalistisk syn på neutraliteten och alliansfriheten och å den andra dem som är med i tiden och följaktligen vill ta Sverige till Nato. Det är ju ändå Natosamarbetet som sätter ramarna för vår säkerhetspolitik. Alliansfriheten är i dag knappast mindre politisk besvärjelse än neutraliteten. Mycket av verklighetskontakt har ingendera.
Folkpartiet driver på för svenskt medlemskap i Nato. Moderaterna har stämmobeslut på det, men partiledaren Fredrik Reinfeldt vill inte fullfölja utan att gå arm i arm med socialdemokraterna. Taktikspelet blir ibland plågsamt tydligt.
Med tanke på hur nära alliansen lägger sig socialdemokraterna, och hur hyllad Jan Eliasson verkar vara i alla läger, kunde Jan Eliasson lika gärna lanseras som borgerlig utrikesministerkandidat. På så vis skulle den servila inställningen göras begriplig, socialdemokraterna mista ett trumfkort och oppositionen slippa bråka inbördes om vem som skall ha posten i en borgerlig regering.