En vassare men inte lika bred public service
Skattefinansierad. Henrik S Järrel, som här spelar boule, vill ta bort tv-licensen och finansiera public service med skattemedel. Foto: Anders Wiklund/Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I dag erbjuder tekniken många plattformar och medier, en ökad frihet att ta del av program på utan att behöva låsa sig vid programtablåer och sändningstider. Denna mediemiljö anpassar sig främst unga människor snabbt till.
För egen del minns jag hur bortskämda vi som programmakare och medverkande inom SVT var fram till sent 80-tal med att - utan annan egentlig konkurrens än grannkanalen - veta att vi ofta hade en både stor och trogen publik, om än kanske inte alltid så motiverad och intresserad... Men alternativen var få.
Den tiden är dock, som väl är, sedan länge förbi. Konkurrens är ömsesidigt bra även på detta område. Mångfalden försvårar visserligen urvalet, men enfalden omöjliggör det.
Med framväxten av nya medier och programformer, nya nischkanaler och nya generationer mediebrukare prövas givetvis också den roll PS spelar.
För egen del har jag länge förordat en kvalitativ men inte nödvändigtvis "bred" PS finansierad via skattsedeln. Genom att bemöta några av de vanligare argumenten till stöd för en klassiskt bred PS, klargör jag vad jag menar:
"Endast ett brett utbud - från gudstjänster och filosofi till sport och "såpor"- kan motivera en allmän mottagaravgift."
Så var det när vi bara hade en eller två rikstäckande tv-kanaler i etern. Men den som betror tittaren förmågan att välja fritt och relevant utifrån sina intressen behöver inte tvivla på att tittaren förmår söka sig fram i utbudet, oberoende av avsändare, men under förutsättning av att han/hon tekniskt förfogar över de till buds stående alternativen. Då behöver, noga taget, inte utbudet hos en avsändare vara bredare än hos någon annan. Snarare tvärtom, från ekonomisk synpunkt. Framväxten av nischade kanaler får ses som en funktion av bland annat detta faktum.
"Tittarsiffror och publikandel är avgörande för PS:s existensberättigande."
Knappast numera. Förutom betydligt fler aktörer i eter och kabelnät, som bidrar till att splittra tittartiden, är det viktigaste att tittarens intresse hittar rätt program. Målgruppen relevanta och motiverade tittare är rimligen angelägnare än att nå ett visst procenttal tittare inom en viss åldersgrupp. Smal eller bred torde vara av underordnad betydelse.
"Endast bredden kan locka ovana publikgrupper till nya program.
Återigen: så var det under "monopoltiden". Det betydligt större kanalutbudet i dag har provocerat och stimulerat publiken till att mera aktivt söka sig fram till just "sina" program. I ett mediesamhälle med ökad valfrihet varken bör eller kan man "tvinga in" publiken i tittarfållor.
"Om SVT förlorar bredden förvandlas det till en elit-tv.
Formar inte varje destinerat intresse ett slags elit? I så fall erbjuder väl nischkanalerna elit-tv!? Varför skulle inte ett av allmänna medel finansierat SVT också kunna koncentrera sig på det man är bäst på i förhållande till andra aktörer? Till exempel nyheter, fakta, barn, dokumentärer, samhälle, kultur, drama, opera och konsumentfrågor. Fruktar man att intellektuella PS-eliter skall formeras mot kommersiella kanalers "folkligare" dito, eller vad?
"En mottagaravgift/"licens" garanterar oberoendet mer än en skattefinansiering."
Riksdag och regering beslutar redan i dag om sändningstillståndens innehåll och löptid, utser vissa styrelseledamöter i PS-bolagen, fastställer årligen - på grundval av bolagens äskanden - mottagaravgiftens storlek mede mera. Beroendet av tv-innehavarens betalningsvilja är snarare större med dagens konstruktion än om verksamheten vore skattefinansierad och inbakad i statsbudgeten.
Beroendet av statsmakterna kommer man aldrig helt ifrån.
"För att slippa betala måste man antingen sakna tv-mottagare eller göra troligt att den man har är undanställd/plomberad/trasig/obrukbar."
Den "frivilliga" avgiften liknar i själva verket redan en obligatorisk skatt.
Varför skall fö övrigt en viss kategori programbolag i dagens medielandskap ha ensamrätt till avgiften för den tv-mottagare som behövs för att även andra sändande aktörer ska kunna nå ut till publiken med sina program? Avgiftens koppling till själva tv-mottagaren har sedan länge spelat ut sin roll. Konvertering till en allmän medieavgift är inte bättre.
"En skattefinansierad PS kryper mer för och anpassar sig till makten i syfte att inte straffas i budgetprocessen."
Är ledamöter av riksdag och regering nödvändigtvis hårdare domare än licensbetalare i allmänhet när de - enligt nuvarande ordning - årligen tar ställning till mottagaravgiftens storlek? Någon större principiell väsensskillnad finns det knappast mellan budgetprocessen i ena eller andra fallet. Licensskolkare verkar för övrigt ha lättare att komma undan än skattesmitare i allmänhet
En public service (PS) som inte behöver famna allt och alla kan bli både starkare, vassare och mera kvalitativ.
Och i den mån både TV1 och TV2 ryms inom framtidens PS kan man ytterligare framhäva deras komplementära betydelse.
DEBATT
Henrik S Järrel är mediekonsult och debattör.