Musikbranschen har inte klarat av att säkerställa musikers och artisters rätt till en rimlig del av intäkterna från digitala nyttjanden. Om branschen inte förmår att reglera på egen hand, bör lagstiftarna ta vid.
När CD-skivan kom i slutat av 80-talet, upplevde musikbranschen ett kraftigt uppsving fram till 00-talet. En stor del av förklaringen till musikbolagens guldår låg i att man kunde paketera om musik och ännu en gång sälja det som redan givits ut på LP och kassett. Marginalerna var väldigt goda eftersom större delen av kostnaderna redan var inhämtade genom den ursprungliga försäljningen.
Nu när den fysiska försäljningen övergår till digital distribution upplever bolagen på nytt ett kraftigt uppsving, av samma skäl som ovan – nämligen att bolagen kunnat sälja en stor del av sin katalog för tredje gången – och denna gång med än mindre kostnader. Universal Music AB som är Sveriges största bolag omsatte 237 miljoner kronor 2008. Enligt senaste bokslutet från 2014 var omsättningen 605 miljoner med en vinst på cirka 80 miljoner.
Hur har musikbranschen svarat upp mot denna omvandling från fysisk försäljning till digital distribution i förhållande till musikers och artisters ersättningar? Enkelt uttryckt – genom att egenmäktigt på flertalet sätt försämra villkoren utan någon som helst diskussion eller förhandling, enligt bland annat följande:
* Musikbolagen har själva gjort tolkningen att man haft rätt att lägga ut äldre inspelningar på digitala plattformar. Domstol efter domstol i flera länder (senast Svea hovrätt) har fastslagit att där det saknas reglering (främst i avtal som upprättades innan internet) har bolagen inte haft en sådan rätt. Bolagen har i många fall agerat olagligt men klarat sig undan eftersom artisterna inte reagerat.
* Bolagen har själva ändrat beräkningsgrunden på royalty från en beräkning på brutto vid utgivning av fysiska exemplar till en nettoberäkning vid digital utgivning. Detta har halverat artistens andel i förhållande till bolagens jämfört med tidigare.
* Bolagen har själva utan rättslig grund själva tolkat begreppet ”on-demand” till att även innefatta spellistor och annat radiolikt nyttjande. Konsekvensen blir att artister och musiker tvingas acceptera cirka 10 procent i royalty för den här typen av digitalt nyttjande, i stället för att få dela på 50 procent av intäkterna.
På ingen punkt har bolagen velat föra en dialog eller visat någon form av lojalitet mot den avtalspart vars rättigheter man förvärvat. Det finns undantag, men de är förhållandevis få. Alla åtgärder och förändringar som gjorts från branschens sida har varit till gagn för bolagen och till men för artister och musiker. Att de sistnämnda inte får en rimlig del av den värdekedja de varit med att skapa är ohållbart på sikt. Om branschen inte förmår att reglera på egen hand, bör lagstiftarna ta vid.