Ett fyrfaldigt leve för konungen!
Leve konungen! I morgon fyller han 60, och monarkin står starkare än tillförne. Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De senaste veckorna har det (seriösa) massmediala intresset för den jubilerande regenten och monarkin varit massivt, om ordleken tillåts. Som en välgörande kontrast till vulgärjournalistiken har personintervjuerna med monarken har radat upp sig, opinions- och kultursidor har fyllts med reflexioner och spekulationer kring konungen och statsskicket, böcker och cd-skivor har funnit vägen till intresserade läsare och lyssnare.
Det finns goda skäl för uppmärksamheten.
Det är konungen som är Sveriges statschef, inte President Persson, om någon nu trodde någonting annat. Mera majestät mindre statsminister. Mer Carl Gustaf, mindre Persson.
Ett andra skäl är monarkins orubbliga - och i själva verket växande - popularitet bland svenskarna, inte minst de nya svenskarna, med rötter i andra delar av världen och andra kulturer.
Ett tredje Carl XVI Gustafs personliga resning och med åren alltmer övertygande - och just popularitetsskapande - sätt att förvalta ämbetet. Vilket han för övrigt i inte mindre grad delar med drottning Silvia och kungafamiljen som helhet.
Om något, kom detta i dagen efter tsunamanikatastrofen julen 2004, med Sveriges politiska ledarskap solkar och kritiserat. Kungen klev då fram som en samlande gestalt för en nation i sorg. Hans tal vid minneshögtiden i Stockholms stadshus var personligt, mer än vad som är brukligt, och hans ord gick direkt till människors hjärtan. Konungens och monarkins omistliga roller i samhällslivet blev då knivskarpt tydliga.
Det fjärde, och inte minst viktiga, skälet till att sätta fokus på kungen inför 60-årsdagen, är monarkins betydelse för demokratin. Den republikanska föreställningen om monarkins oförenlighet med demokratin är bräcklig, för att uttrycka saken försiktigt. Verkligheten bekräftar motsatsen. Eller är Sverige inte en demokrati?
I själva verket har vår monarki, som väl fungerande tradition, utvecklats hand i hand med en av världens vitalaste demokratier. För att beskriva det med kungens egna ord i Cecilia Jacobssons intervju i Dagens Nyheter:
"Demokratin och monarkin stärker varandra, det finns ett nära samarbete. Monarkin är en stabil och opolitisk institution som består genom alla politiska svängningar. Den står för historia och tradition."
Vi skall inte glömma att de konstitutionella, västliga monarkierna också hör till de stabilaste demokratierna. Sverige, Norge, Danmark, Storbritannien och åtskilliga andra. Om svenska folket hade velat göra sig kvitt detta, hade riksdagen för längesedan kunnat expediera beställningen. Men svenska folket har i stället valt monarkin. Sanningen är att landets republikanska spillra har en övermäktig verklighet att kämpa emot. Och inte har den fått det lättare sedan socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul med ett oemotståndligt övertygande resonemang krävt att socialdemokraterna skall mönstra ut republikromantiken ur partiprogrammet.
Och vilket är strängt taget republikkramarnas alternativ? Vilken sorts statschef? Vilken konstitution? Föga förvånande uteblir svaret.
Monarkin står sig tryggt, och det känns gott. Vad som finns anledning att beklaga är den avlövning av monarkin som skedde med 1970-talets grundlagsreformer. Det är i dag knappast realistiskt att monarken skulle återfå några av de tidigare konstitutionella ämbetsplikterna. Men önska sig kan man ju alltid. Inför drottning Victorias trontillträde.
Under tiden utbringar vi ett fyrfaldigt leve för Hans Majestät Carl XVI Gustaf. Leve konungen! Hurra, hurra, hurra, hurra!